Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1864, sida 3

Sverige år 1721, hur olika mot år 17001 Förlorade voro Bremen, Verden, Pommern söder om Peene, Liffland, Estland, Ingermanland, Kexholms län och Karelen till och med Wiborg, likaså tullfriheten i Sundet, öfvermakten i Norden, samt utsigten till ett fullkomligt östersjö-välde Och i hvad tillstånd befunno sig de återstående delarna? Finland och Norrland, förvandlade nära nog till ödemarker, behöfde mycken skattefrihet och många år, innan de kunde återvinna den i sig sjelf mycket låga ståndpunkt, de före kriget innehaft. Det egentliga Sveriges belägenhet syntes visserligen något bättre, — och likväl i hvilken belägenhet! embetsoch läroverk voro störda eller upplösta, ordning och samhällsskick likaså, handel, handtverk, bergsoch jordbruk nästan tillintetgjorda, 13 bland rikets städer afbrända, och de återstående, försänkta i yttersta armod, hade förlorat hälften, några till och med tre fjerdedelar af sina borgare. Äfven på landet hade folkmängden glesnat, och just kraftfullaste beståndsdelen var den, som försvunnit. Af den stora örlogsflotta, Sverige år 1700 egde, återstod knappt en fjerdedel. Alla de starkaste till Sveriges skydd mot Ryssland, uppförda eller underhållna fästningarna, till antalet åtta, nemligen Riga, Dorpt, Revel, Narwa, Nyen, Nöteborg, Kexholm och Wiborg, de mindre att förtiga, hade sedan 1710 varit i Rysslands hand och måste der vid fredsslutet qvarlemnas, så att de hädanefter skulle tjena till Rysslands skydd mot Sverige, hvaremot Finland blifvit öppet för första Ryska anfall. Alla förråd voro tömda och statsskulden steg till minst 60 millioner daler silfvermynt. Huru och i hvad riktning skulle nu detta Sverige styras och ledas? Dock! man egde ej något val. Att uppträda med de fordna anspråken hade varit en fåfäng tanke, en tanklös fåfänga. Det enda förnuftiga, enda möjliga förfaringssätt var att genom bibehållen fred, sparsam hushållning samt ordentlig och ändamålsenlig förvaltning skaffa landet tid och tillfälle att ordna sina angelägenheter samt öka sin folkmängd, sin förmögenhet, sitt mod och sitt anseende, för att måhända efter några årtiotal kunna med framgång återigen uppträda bland folken, och om möjligt taga tillbaka något, af hvad nu måst afträdas