Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1864, sida 3

— swarade m:r Darcy nedslagen — jag har ju intet merel att förskaffa mig dessa trettio tusen francs. — Mir Linnewille, er män? — Jag skulle dörr dö, än anförtro min skam åt någon annan än dig — swarade den olycklige gubben, döljande ansigtet i händerna. — Men fan ni ide dölja? ... Linnewille skulle ide lätt låna ut en få stor summa. Han skulle begära säkerhet; men hwad kan jag lemna nu? Mitt kontor är allt hwad fom återstår mig. Du skall sälja det, du skall betala, och din heder skall åtminstone räddas; men du har sedan ins genting, mitt stackars barn! — Min far — swarade Fredrik med föresats att ufstå från den lyda fom eljeft wäntat honom — ni har sagt mig att mir Linnewille skulle wara hugad att gifwa mig fin dotter tillika med femtio tusen dcug i hemgift? ooo Han ffulle ännu gifwa dig henne — swarade m:r Darcy sorgset — utan den olyckliga passion, som du blifwit offer för, skulle brölloppet tunnat ske inom en månad; wid den tiden skulle du kunna lyfta hemgiften; men du skulle på detta sätt offra åt mig din sällhet, kanske ditt lif. Dä är det bättre att jag får lida för mitt fel. — Nej, nej! — ropade Fredrik — tala icke så, min far. Jag ber er endast om fyra dagars anstånd, under hwilten tid jag will uppbjuda allt, för att förskaffa mia de trettio tusen francs fom mi hehöfwa. Om jag ide lydas deri, skall jag gifta mig med mille Linnewille. — Och sedan kanske du dör af sorg — fade mir Darcy gråtande. (Forts.)