gumman Racquarl. Af madam Bawr. (Forts. fr. N:o 15). — A6b Durand skall tala med dig i morgon — sade hon, i det hon med ansträngning reste fig i fittande ställning. — Lyd honom liksom mig... fom bit... få att jag fan omfamna dig... min dotter... och i det hon nu tryckte Josephine i fina armar, utandades hon fin fifta suck. En af grannarne och abbe Durand åtogo fig att ombesörja begrafningen; men de hade swårt att förmå dottren att lemna det rum der den stackars Helene hwilade. När Josephine war enfam, fevan litkkistan med hennes älskade moders ftoft burits bort, föll hon på knä, och bad Gud för fin moders själ. Sedan utropade hon, förskräckt öfwer den ensamhet och wärnlöshet, hwari hon nu befann fig: — Min Gud, haf barmhertighet med den stackars foderoch moderlöfa! Nu vå jag förlorat den fom war mitt stöd, är jag få ensam i werlden! .... J detta ögonblick inträdde Fredrik. — Josephine — ropade han med hänförelse — will du ej att jag blir ditt stöd? Will du ej blifva min hustru? Fredriks uppträdande upprörde få den stackars flican, att hon berusad af glädje sjönk i hans armar och tryckte honom till sitt hjerta. — Ja — ropade han passioneradt — vu skall blifwa min hustru. Min far stall sjelf komma hit.