Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1863, sida 2

till hufwudpersonerna å andra sidan, flickans fader och moder. De öfriga mindre hufmuds sakliga friarne wanda fig, allt fom det faller fig, till de andra aflägsnare slagtingarne å brus dens sida, dock få, att hwar och en, få mycket tillfälle är, söker att få traktera sjelfwa far och mor — wäl förftåendes, att fastmön icke heller blir glömd, utan också får fig en släng af flef wen. Sedan man nu genom förplägningen blifwit få förfriffad, att man är susceptibel af ljusare ideer, och saken blifwit ventilerad dels på prosa och dels med fång, få händer att brus dens föräldrar begära få fe friaregäfworna, Kileh; emottaga de dem, få är föpet afflutadt, och man går då antingen genast eller någon af de följande dagarna till preften att begära lysning. Wid marknaden och andra ftora högs tider uppgöras de flesta partier; men utan bränwin will det ej gerna låta fig göra. Det är ett talesatt i Lappskan, fom heter fria med branwin, hwilket fan ungefärligen wara på fitt satt synonymt med det swenska: fria former ligen, göra en formelig kärleksförklaring; ty utan brämvin tyckes det ide wara något allwar med saken. Emellertid händer ofta, att det ej förslår ändå, utan friarne utosa sitt bränwin i Danaidernas såll; och en båttre utgång har man sällan att wänta, om friaren år fattig, men den åstundade fästmön är rik. Det wal sannt, att rikedomen öfwer allt har ett må tigt och afgörande inflytande, afwen i den sak, som egentligen skulle wara hjertats; m ingenstades är detta inflytande större än he Hos Lapparne är rikedomen det enda, som a gör den enas foretrade framför den andra, uniformen afgör icke något; den ena skinnpelf är den andra fullkomligt lik. Rang och talar som hos civiliserade nationer bilda en mer el mindre stark opposition mot rikedomens enwe de, aro här alldeles okända wåsenden. J beskaffade omständigheter wågar fällan den f tiges fon fe upp till den rikes dotter, och d rikes fon fer fällan, med sädana afsigter, 1 till den fattiges dotter — det wore detsamn fom att en berre gifte fig med en piga, el en mamsell med en dräng. Wid de omtale frierierna händer ofta att de kontraherande pc terna, friare och fästmö, ide ens äro närn rande, ja icke eng weta utaf eller ana någ förrän de från kyrkostaden hemkommande und rätta dem, att ett cyriftligt äkta förbund dem blifwit afkunnadt. Allt bär stämpeln en handel. De omtalade friaregåfworna göra i sjelfva werket kopesumman. Dock f ner man den dunkla ideen framlysa, att If dock är fråga om något wigtigare än att fö