Norrländska Korrespondenten – 31 december 1863, sida 3

nande ställning samt förskräckta blickar, allt förrådde detta. Heliga Guds moder, rädda mig! suckade den vackra flyktingen, och gjorde korstecknet, då hon i detsamma förnam, huru häftigt hästtraf nalkades. Hon mera flög än sprang inåt skogen, och gömde sig under en kullsallen trädstam. Tvenne ryttare nalkades. De voro båda unga och klädda i en drägt. som på den tiden begagnades af förnäma män. Den ene af dem tycktes vara mera betydande än den andre, ty han red i spetsen och bestämde kosan. Hans anletsdrag voro regelbundna; men ett drag af okuflig stolthet och hårdhet lästes deri Riddar Holger, låtom oss återvända, denna jagt är ju fåfäng, sade den riddaren, som red sist, i det han plötsligt höll inne sin frustande häst. Jaså, Knut Folkeson är trött, sade Holger med ett spefullt leende; men jag, fortfor han, låter icke en svsg qvinna drifva gäck med mig, jag svär vid alla afgrundens magter, att jag skalluppsöka och äkta henne. Säg, vill ni fortsätta färden med mig? rid eljest hem till far och mor, värm er vid julbrasan och drick mjöd i all sköns ro, medan er trognaste stridskamrat rider ute i skogen och, med förtviflan i sitt hjerta, söker den enda qvinna, han har kär, och, om han också finner henne, skall han lida den smäleken, att hon heldre rymmer och kastar sig i sjön, än hon blir riddar Holgers maka. Dessa ord yttrade riddaren med ett hotande uttryck i sitt bistra anlete. Jag följer, svarade Knut Folkeson; och efter en kort öfverläggning fortsatte riddarne sin färd, tagande alldeles motsatt kosa mot den flyende qvinnans. På Bjelbo jarlasäte var allt festligt tillstäldt för julhögtiden. I den stora salen sprakade en flammande brasa; det långa, blanka ekbordet stod dignande af julmat, och derpå blänkte dryckeskärl af kostligt arbetadt silfver. I högsätet satt den mäktige Birger Jarl, nu en man i sin fullaste kraft. De allvarliga, något stränga anletsdragen ingåfvo ovilkorligt vördnad hos alla; dem han älskade ingåfvo de beundran, och dem han hatade en till förskräckelse gående fruktan. Vid jarlens sida satt hans sköna gemål, prinsessan Ingeborg, syster till konung Erik den 11:te läspe, och en mängd af den stolta folkungaslägtens medlemmar för öfrigt. Det åts, dracks och pratades, och den stränge jarlen tycktes alldeles hafva bortkastat regeringsomsorgernas tyngd och egnade sig blott åt aftonens glädje. Munterheten afbröts af trenne slag på dörren, den blef på jarlens tillsägelse öppnad, och en från hufvud till fötter snöhöljd varelse inträdde med osäkra, vacklande steg. rGuds fred, vandringsman! hvem är ni? ljöd jarlens starka stämma. A —äm-JJ— 00hh U—