Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1862, sida 3

aråtande mor. Stackars Taddea, hon satt på en sten, omringad af de andra fiskarhustrurna, och höll hän: derna för fina ögon för att ide fe huru den lilla farkosten kastades fram och tillbaka på wågorna. Hon gret ide, ty hon hade inga tårar qwar, men hennes låga jemmerrop trängde genom den brusande stormen. Angela stod på klippan bredwid modern och höll sig fast i en furustam, hwars topp fordom splittrats af blixten. Intet spår syntes nu till of hennes förra oro och förtwiflan; hon stod fom en fybilla, med blixtrande ögon och lågande find; hennes blid tycktes wilja tränga långt in i det fraggande djupet, der far och älskare kastades fram och tillbaka, än högt upp på wågens fam, än djupt ned i det gröna swalg. Med utsträckt arm och fladdrande hår stod hon der på Höj: den. Moder, förtwifla icke! Gud står de modige bi; N fader, jag är stolt öfwer att wara din dotter! Frans cisco, ädle wän! Huh! Hwad blefwo de utaf? Båten är förswunnen, o Gud! — Nej, der är den framme igen. Wraket — de Dhafiva nått det! Moder, trösta dig! OM hon sjönk på knä bredwid fin mor, gömde sitt ansigte på Hhennes bröst, och bad en tyst och innerlig bön. Under tiden hade Giuseppe och Francisco med nästan öfwermenskliga ansträngningar arbetat sig fram genom de skyhöga böljorna, fom ständigt hotade att uppsluka deras bräckliga farkost. Ändtligen hunno de fartyget, fom låg ett fullkomligt wrak mellan tlip: porna. De funno då att en del af manskapet redan räddat jig och klättrat upp på en liten holme igrannstapet: de tillropade wåra modiga roddare, att faptenen od) ett par af besättningen ännu woro på fartyget, men att deras båt war sönderslungad, få att de äcke kunde hemta dem. (Forts)