Fiskursamisljen. . Berättelse ur Jtalienska folklifwet, af E. N—nm. (Forts. fr. föreg. n:r.) Sig blott ja, sköna Angela, och allt är wäl; — annars — — Ack fade hon med nästan qwäfd röst, lemna mig blott tid att tänka — i ensamheten — med Gud. — Nåpwäl, jag ger dig tid till i morgon; när folen gått upp; det är då, wet du, fom sbirrerna fom ma för att gripa din far och ligga beflag på allt hwad j egen, få widt han ide betalt. Kom ihåg, det ligger allt i dina händer — lif eller dör. — Hur det går, bliv det min död, swarade Angela, med dof förtwiflan i fin röft. — Du ffall en gång få lida för detta, mumlade Piero; — han kastade på henne en lågande blick, deri hat blandades med kärlek och förswann. Angela satt länge tyst och orörlig, med hufwudet nedsänkt i sina korslagda armar. Hon wille tänka, men tankarne woro liffom utbrända i hennes hjerna; hon wille bedja, men endaft en fud trängde fig fram ur hjertats djup. Då hördes åter steg; Angela, min Angela, sade en fatta röst. Det är Francisco, mumlade hon; ja, nu är måttet rågadt! Hon lyfte fitt tårdränkta ansigte. O, Angela, fade han, förskräckt öfwer den förstörelse sorgen frambragt i de wackra dragen; är detta min stackars flicka? Hwar är den förtröstan, fom atl— .DeeOeOt tetededdLd H ldy.. .—..—I —. t—.r.riysszinnCnn2— tid uppehöll dig i de wärsta tider. Jag har warit