Norrländska Korrespondenten – 29 oktober 1862, sida 3

föräldrarna straffa barnen för dessa obe tydliga småsaker. — Åcke sannt, de har wår lilla engel ide gjort? pladdrar morren så ofta för barnet, tills detta lär sig att neka till hwad det gjort. — Tager den yngre brodren någon leksak eller dylikt ifrån den äldre systern, och denna fordrar fin egendom tillbaka, få börjas det ett skrikande och gråtande, och få säger man till det äldre barnet: Du stora stygga flicka, fan du inte låta den lille ha det der? Man wänder fålunda genast från början upp och ned på alla rättsbegrepp i det unga sinnet. — Hwem har slagit i sönder det här? frågas det. Jnte jag, inte jag, ropas i chorus, och härmed låter fru mamma fig nöja utan att widare efterforska fas ten och, om osanning förefommit, all: warligt straffa den lille ljugaren. — Wänta, wänta då, du lille upptågsmafare! ropar modren ömt, då hon fer fitt barn klättra upp på en pall för att taga foder ur en skål med fara att wälta denna. 3 stället för en beftimd tillvättawisning slutar denna scen dermed, att ett stort stykke foder under smekningar stoppas i barnets mun. — At du, annars skall syster få det! Om inte du will äta, få äter jag upp det! ESe sådant wackert du har, sådant har inte din brorv! — dessa och dylika talesätt hör man jemt anwändas till barn. Många mödrar tänka ide ens på, att de på detta sätt i barnens finnen inympa mifunsamhet och egennytta, stället för att det hade warit lika lätt att i den unga åldern framkalla tillgifwenhet för syskon och fallenhet för att wisa godhet mot hwar och en. Det är sorgligt, att för: äldrar och uppfostrare icke wilja inse, att redan i de första 3 a 4 lefnadsåren, innan barnet ännu waknat till klart med: wetande, blott genom öfning och genom att bibringa det riktiga wanor, utan att några fordringar ännu ställas på för: ståndet, — när detta sker är det ofta för sent, — en få fast grund fan läg: gas för det rätta och goda, att denna icke sedermera fan rubbas. Uppriktighet och sanningskärlek, som härwid äro af så utomordentligt stor wigt och icke nog tunna befordras, framkallas och mognas hos barnet bäst derigenom, att man sjelf alltid handlar öppet och ärligt och icke understödjer äfwen såtillwida oskyldiga osanningar. Aktning för andras egendom bibringas barnet derigenom, att man ej tillåter det att taga eller ger det allt hwad det ser och får lust till, men som tillhör andra; medan man ide heller tager ifrån barnet hwad vet en gång fått. (Fortf.)