Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1862, sida 3

— Jntet ord mera om den saken. Gör som jag ber dig. — Nå, nå, mumlade Piero, i det han lydde fars broderns befallning; det är ingen passande tid att tomma åt gubben nu; men jag skall ändå till slut få min wilja fram, hur det går! Han hade knappast lemnat rummet, innan Giuseppe inträdde blef, med wenstra armen förbunden. — Jaså, fade Sebastian; kommer ni ändtligen; hwar äro penningarne? i — Ack, padrone, fade fiskaren, jag hade wisst en del af arrendet med mig, och skulle ödmjukligen be om uppskof för det andra, men nu har det heta frånröfwats mig i skogen, der jag gick wilse. — Hwad för något? En wacker historia; men det hjelper ej, skall ni få se; hit med myntet! — Se här, fade den olytlige; mitt bälte är uppskuret, mina kläder sönderrifna; det war sjelfwa röfwareanföraren, som först anföll mig. — Jafå, war det få! Hur såg han ut? Ri tan wäl beskrifwa honom helt noga? — Sa, fade fiskaren långsamt, men ... — Nå, swara då. — Det war en ung man på tjugofyra år, blek och mörk; han påminte om er fon, Martinello, ehurn det är mycket längefen jag såg honom. Sebastians blekgula hy blef ännu blekare, och hans magra fingrar darrade krampaktigt. Hwad din skurt, utropade han, tänker ni utsprida något sådant? Ja, jag förstår er; men ni får äfwen förstå mig. Hör nu på: om ni ide, wid solens uppgång t Mors gon, infinner ev här med hela summan, fom ni är mig styldig, få kastas ni in i det wärsta fängelset, och