Fiskärsamisjen. Berättelse ur Jtalienska folklifwet, of Es N n. J skogen. i (Forts. fr. föreg. n:r.) l Tre gånger satte han hwisselpipan till munnen; ekot från bergen förlängde det gälla ljudet; då fick skogen plötsligen nytt lif; ur klyftor och ovmbuntåtufwor framstucko hufwud med spetsiga, blomftereller fjäderprydda hattar, och bössor och jagttnifwar blänkte i luften. Det war en wild skara, fom sålunda i haft famlade fig på den gröna runddelen, ver deras unge höfding siod. Hmwad will ni of, Capitano? frågade en barsk stämma. — Jo, swarade denne, sedan de i allstöns ro lägrat fig omkring honom, jag har nu fattat mitt beslut angående den saken, hwarom wi nyss talade. Jag kommer just ihåg att det är i dag som Terrabellas underhafwande skola upp till slottet för att betala sitt arrende; gubben Sebastian håller dem till sträng ordning, hwad den saken angår. Men denna gång tänker jag att han får dela med fig nå got. Wisst är han min far; men han har förffjutit min mor och förkastat mig, och jag har swurit att hämnas. Jag will ide hans bled, hör ni det. Men jag mill angripa hans mest sårbara del, jag will att ban skall liva grymt för att försona den, fom sörjt sig till döds för hans hårdhet och swartsjukas skull. Nåwäl, jag känner till de hemliga gångarne i slottet, jag bar skaffat mig dubbla exemplar af alla hans nycklar. När nu keassalkistan är full och ännu ide