Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1862, sida 3

tlasserna i Stockholm, litsom i många andra af Sweriges större städer, äro fruarne mycket tostsamma artitlar (wi bedja om ursätt för uttrycket!). Wi tala uu icke om de tarfligare, de hushållsaktiga fruarne (fom till och med berga fig utan tjenstpiga), hwilta på bästa sätt bidraga till husets förlofran och trefnad. Wår nu yttrade aumärtlning gäller na: turlistwis ide tem. Wien de förftuämnda fina qwinnornas lsostsamhet är nog en temligen lraftig orsat för att afskräda männen från att gifta jig med dem, får wida ide stor förmögenhet sinnes å nå gondera sidan. Men wi åtorwända till tjenstflickans historia. Hon har saletes föga utsigt att blifwa gift, bestämt mindre utsigt än på något annat ställe i Swerige. Hon måste säledes fortfara att tjena. Men när ålderdomen kommer, när ins gen make, inga barn förljufwa hennes lif, när trämpor och fattigdom infinna fig, — hwad är då hennes lott? Zo, fattighuset, ia kunske ide ens denna fillflygt. Deremot, om hon stannat hemma på landet eller i småstaden, more hon tanske längesedan gift, och hade barn fom understödre henne pa hennes älderdom. Wi hafwa nu talet endast om qvin: nan, i hennes egenstap af en arbetsam tjensiflicka. Stulle hon deremot hafwa dukat under för frestelserna, då blir det en annan och mycket hemskare beslrifning. En qwinna af vet allmänna slaget har wanligen den utsigten att först åtnjuta wälstäånd, — för att sedan tomma i ett så mycket större elände. Hwilta äro de, desse beuplodarkiringar, dessa pusfiga, förstörde, föraktade warelser, hwilta stryta omkring gatorna och snoka efter ben och lumpor i vänn stenarna? Wanligen f. d. allmänna qwinnor, hwilfa tanske fordom warit höljdte i siden. Och dock hafwa äfwen de, in: nan de komma till Stodholm, troligen warit merlemmar af en lycklig hurt: manus etter arbetarefamilj. Kansle has ve hon derhemma i småstaden etter på landet, om hon der qwarblifwit, warit en lycklig mata och moder, ställct för att nu lastens fräcka prägel skönjes pa hen: nes widriga anlete wid första ögontastet. Man hör ofta den frågan framkastus i Stockholm: 7Owart taga alla märdö hus och källare uppasserssor slutligen wigen 2 Den frågan är swår att be swara. En rel, men en ringare del, göra, hwad mängden lansle tallar lycka; men största delen blir på älderdomen fattiga och öfwergifna. Det är derföre som ret är få swårt att befwara den frågan hwad det blifwer af dem. Wi haswa un något litet uppehållit oss mid hwar en obeamedlad qwinnas lott blir, Då hon lemnat fmastaden eller lans vet för att sla sig ned i Stocholm; men må mi äfwen i största torthet widröra larlarnes lott. J wisst fall fan om dem sägas detsamma som om qwinnorna, nd turligtwis med tillägg, att deras törhål: anden ja äro så ytterst olila. Mången landen ja äro få ytterst olila. Y jen gör lydati Stetiholm, tet är fannt; eA