Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1862, sida 3

icke mitt hjerta slall brista. J sägen er wara fattiga och ändå ägen j en skatt. O, om jag ägde alla merle dens rildomar skulle jag kunappast anse dem wara wir: da att nedlägga wid hennes fötter. Och litwäl må gar jag be eder att stänka mig denna skatt. Wisst är jag henne ite wärdig, men jag älskar henne få inners ligt — och jag tror att hon länner någon liten mils wilja för mig äfwen, — tär vet ide få, älskare Angela? Med nedslagna blickar och purprade tincer stod ven unga flickan sramför föräldrarne; hon fare intet ord, men drog ide fin hand tillbata, när han tryckte den till sitt hjerta. — Francifeo, — Angela, mina tära barn, sade fadren, wisst wilja wi gerna se eder lyckliga tilljame mans, men — ännn lan det icke bli. Wi så wänta till bättre titer tomma; du kan ännn försöka vin lycka i werlden, Francisco, förena vig icke med en fattig flicka tills du fett dig om och pröfwat dina wingar. Ån törs jag icke ge mitt samtycke dertill. — O fader Giuseppe! moder Taddea! utropade den unge mannen, fon ni också wara få grym emot mig? — Jag säger fom min man, fade fiskarens hustru; wi få wänta på bättre tider. — Och hwad säger du, min egen Angela? Kan du ide beweka dina föräldrar? — svzäre Francisco, jade hon mer fatta röft, du wet att barn, som icke lyda far och mor, ha ingen wälsignelse med fig. Jag fan ite tomma till vitt hem utan mina föräldrars wälsignelse. Men war icke modfälld för det, min win; den Allsmäktige stall nog höra mina böner och hjelpa of, och den unga flickan lyfte sina ögen med from tillförsint mot himlen och lade fin hand på Franciscos arm; Gud låter ide de