Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1862, sida 3

redlige förgås. Förtwifla icke, Francisco; gråt icke, föta mor, Wet ni hwad jag gör? Jag skall tala med sader Geronimo; tanske wet han råd. Hon tog hastigt upp sitt nät och skyndade in i stugan. — Stackars barn! fade hennes mor, med en djup suck, hur allting ännu ler för henne i lifvet! Tiden stall nog wisa henne, fom den wisat mig, hwad hope pet är bedrägligt. Å skogen. Wägen emellan fistarestugan wid stranden och slottet Terrabella gick dels genom en widsträckt skog, genombruten af milda bergstlyftor, ty här drog fig en gren af Apenninerna, rikt beklädd med en uråldrig vegetation, ner mot hafwet. Jngen yxa hade ännu örelagt dess djup. Setelsgamla kastanjer, tallar och andra tråd bildade ett få tjockt tak öfwer den mjuka mossan, att regnet blott fällan trängde igenom, men fuktigheten höll det ändå ständigt grönt dernnder. Om det blåste än få mycket dernte, hördes blott en satta susning i trädens toppar uti skogens hemlighetsfulla djup; i de högsta grenarne knäckte ekorren sina nötter; räfwen smög fig ljudlöst fram genom ormbuns tarne; man slkulle ide tro någon mensklig warelse störde det djupa, underbara lugnet derinne. Men så war det ej. Ur det täta bustsnåret stack plötsligen en mångsärgad fjäterbuske fram; ett gewär blixtrade i re tansande solstrålarne, fom här och der trängde fig genom vet gröna löfwertet, och det skarpa ljudet af en hwisselpipa bröt stillheten derinne. J detsamma framträdte en ung man, med långt, swart hår och bleta anletsdrag, ikläådd en sorts grön jägardrägt. (Forts.)