Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1862, sida 2

lätt mantilj och i öfrigt komplettera hwad som kunde behöfwas. Bestört öfwer dessa föreskrifter frågade Hedwig sin syster om hon wäntade främmande till middagen? — Det händer ofta att min man bjuder några herrar hem med sig, men huruwida det sker i dag eller ej, kan jag icke weta. J alla händelser böra wi wara beredda derpå. Hedwig åtföljde härpå Justina, som införde henne i presidentskans eget toilettrum. Här gjorde hon nu sina anordningar, bjöd Hedwig sätta sig, kastade en peignoir öfwer hennes axlar, löste upp hennes rika härflätor, dränkte de yppiga ringlande lockarne i watten så att de blefwo spikraka, började så teckna ut benor och indela hufwudets yta i nya fält, allt med samma wigt och allwar som en landtmätare förrättar ett enskifte. — J hwilken färg behagar hennes nåd nadrofetter? frågade Justina. — Hwad? Tänker jungfrun sätta på mig en ros i naden? Nei, jag tadar, det bliv alltför utstyrdt. Dessutom är jag ide någon HDennes nåd, utan helt enkelt prostinnan Arnoldsson. Justina låtsade icke höra på det örat, utan sade: Till denna kamningen är rosetten onndgänglig. Får jag be hennes nåd wara god och wälja? — Och hon öppnade en tartong, full med allahanda präktiga band. — Dessa äro presidentskans. Skulle jag begagna dem? — De stå till hennes nåds tjenst Se der ett band i cerife, fom är särdeles wackertt — Nej, jungfru Justina, jag fan ide förmå mig! — O, du store himmel! Om presidentskan får se hennes nåd utan rosett, är jag lefwande olycklig.