Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1862, sida 2

ra a långfingerligan spolierad på de nörtwändigaste klädespersedlarne. Detta i afseende på mitt logement wid Sånga. Widkommande åter det småfnaskiga i sjelfwa brunnsinrättningen, så är derom ite tu tal. Den borde längesedan war rit utwidgad i enlighet med tidens fors dringar och andra brunnars helsosamma föredömen. Naturliga salta bad kunna icke åstadkommas, det är sannt: men dessa oansedt, erlännes det lifmäl allmänt, att mycket af den nyare principen för brunnsgoch badgäster härstädes icke tillämpas. Det kunde och borde dock wara annorlunda. Om wid Sånga inrättades en brunn, sådan fom t. ex. den i Sundswall — fom parenthes sagt ide eger andra förmåner, än dem Säånga kunde erbjuda — hwilken popularis tet skulle ej det sednare stället winna? Och hwilken wälsignelse för åtminstone Ångermanland skulle det ej blifwa! Nu resa sjuklingar till Sundswall, fom, ehuru aflägset och depensivt, likwäl eger för reträden framför Sånga brunn, dem det egentligen icke borde ega. Nu hör man sådane anmärkningar göras mot det fednare stället, hwilka icke borde komma i fråga, om man blott der stode på sin post och följde den wink naturen sjelf, i afseende på anordningar för helsosökandes nytta och beqwämlighet, derstädes gifwer. Hwarje läsare med omdöme skall icke finna att dessa rader innebära någons ting egentligt förklenande för Sånga helsobrunn eller dess gamle intendent. Twertom: wi erkänna att fällan är en af de första i orten, och läkaren har af hennes anwändande till menniskors nytta gjort nog för att åt fig bewara ett fre: dadt samwete, tacksamhet af fin samtid ech ett aktadt minne på sin graf. Men detta utesluter icke möjligheten af att det kunde wara ännu bättre, Trött af år och arbete, fan man rimligtwis ej fordra mera af Sånga brunns nuwar rande föreståndare; men i önskningswäg och i ortens allmänna intresse bör det ej heller wara oss förmenadt att uttrycka den förhoppning, att en blifwande efterträdare med yngre, friskare krafter måtte få uppfatta denna naturens tydliga fingerwisning, att den leder till ett refultat, wärdigt det wälsignelserika fall, wattenläkaren bekläder, och till en allmän nare nytta för den mensklighet, hwarför han egentligen werfar.