Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1862, sida 2

man för lilla Hedwig, och få råda om henne litet längre? Nu är ju saken uppgjord? Hedwig stötte oförmärkt sin man i ryggen med parasollen och kastade en förstulen blick på honom, som tycktes säga: Rädda mig! Men han fann intet skäl att andraga mot det gjorda förslaget, Hedwig måste alltså stanna. August följde Arnoldsson för att kläda fig i frack till middagen och de begge för hwarandra få främmande fyftrarna futto nu allena med hwarandra. Presidentskan bjöd Hedmwig fitta jemte fig i causeusen. — Jag tillstår, fade hon, att det war en werklig surpris att finna dig få wacker fom du är. Jag minnes ide om du lofwade att blifwa det fom barn, ty jag måste bekänna att jag har föga minne af dig sedan jag sist såg dig. Det är doc skada att ditt lif blifwit få obemärkt. Hur ffulle du ide funnat lysa här i stora werlden? Stackars min lilla syster! — Bellaga mig icke, jag är så lycklig som någon qwinna kan wara det. Arnoldsson är så god som guld, och barnen . . ack, syster skulle bara fe wåra små barn. — Det är mycket wackert och idylliskt af dig, och jag will icke störa dig i din belåtenhet, men det åns grar mig werkligen nu att jag icke bjöd dig komma i mitt hus då du gått och läst. Hur annorlunda hade ide då ditt öde kunnat wara? Hedwig tackade Gud sitt hjerta för sitt öde få dant det war. — Wi måste tänka på toiletten förmiddagen — sade presidentskan och rinade på sin kammarjungfru. Åt hennes savoir faire öfwerlemnade hon nu fin syster, anbefallde Justina kläda henne i håret å reine Hortence, utbyta den tunga schalen mot on