Norrländska Korrespondenten – 27 augusti 1862, sida 3

dref honom från hemmet, ech djup sorg bemäktigade fig flickans hjerta. Då kom efter några weckor under: rättelse att han stupat wid Neumakt, hwarefter flickan aftynade såsom en bruten ros. Jag har sett henne lida, ty hon öppnade för mig, fom war hennes för: trogne wän, fitt hjerta; men ad, nu har jag förstört hennes sista förhoppning. Konungen såg forskande på Mac Gregor, fom ef ter något uppehåll fortfor: — För några dagar sedan såg hon en qwäll en dyster gestalt på fin moders graf, och samtidigt hördes ljufwa luttoner. Jag hörde dem äfwen och fick sedermera af husets gamla tjenarinna underrättelse att en wålnad synts på kyrkogården. Detta förundrade mig, hwarföre jag i går afton gömde mig på kyrkogården och enligt min förmodan fann en man i stället för en wålnad. Mannen omringades, fafttogs och öfwerlemnades såsom fånge till Swenskarne, och denna fånge war — Margaretas älskare, Robert Tuscher. Då jag i dag morgse erfor hwem fången war, då fann jag att min gamla olycka, att wår familjs förbannelse ännu förföljde mig, tt i stället att be reva den himmelska flickans lycka gifwer jag henne döden. — Och om ni hade wetat att det warit Robert Tuscher, frågade konungen, hade ni då tillfångatagit honom och utlemnat honom till fältmarskalken? Mac Gregor studsade wid denna fråga, besinnade sig ett ögonblick och sade sedan med fast stämma: — Nei, Ers Majestät, det hade jag icke. — Hwad skulle ni gjort i stället? — (Forts.)