Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 3

länge, tills de sista trumpettonerna förklingat och hans ät fierran skådande ögon blott kunde se stoftmolnet efter ryttarne. Långsamt skred han derefter genom staden, gick förbi S:t Sebalds kyrka och såg bortåt prestgården, men wände hastigt sina steg åt wenster och Nya Port samt stod snart försänkt i drömmar utanför fältmarskalken Gustaf Horns tält. — Wälkommen! ropade mot honom den gamle fältmarskalken; wälkommen ryttmästare Mac Gregor! Det gläder mig att ännu fe er wid lif och såsom det tycks äfwen mid god helsa. — Jag har tillfrisknat, men min arm är borta, swarade ryttmästaren wördnadsfullt bugande sig och på samma gång höjande sin armstump, för att wisa den. — Zag ser, jag ser och beklagar er, yttrade Horn. Det är illa! Högra armen är en krigares största pryds nad och nödwändig för att föra fmärdet. — Ja, herr fältmarskalt, swarade Mac Gregor; nu är det slut med kavalleriet. — NÅ, så öfwergå då till fotfolket, der behöf wer er wenstra hand ej sköta tyglarne, men kan, då så erfordras, kraftigt handtera hillebarden. Hwar will ni bli placerad, ryttmästare? Will ni ha en fis ten swensk fana eller will ni gå in wid tyskarne? — Jag går in bland tyskarne, swarade Mac Gregor hastigt. . — Ni afgör saken fort, fade marskalken leende. Ni måtte ej mycket tyda om oss swenskar. — En främling bland edra blå och gula regementen, swarade skotten wördnadsfullt bugande, före kommer mig alltid som en kråka bland örnar. (Forts.)