Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 3

helm von Braun hade här stigit till odödligheten bredwid en Lundberg, en Smwengfon, en Boqwist m. fl. m. fl. Åtskilliga familjgrupper förplägade fig ur wäl fur: nerate matkorgar under det andra stodo oaflåtligt kikande på solen. Topaser, ins nehåällande diwerse dryckeswaror, cirfulerade från mun till mun såta bröder emellan .... Det mar nu midnatt. Solstrålarne tycktes hafwa sammansmält med sjelfwa solstiwan, få att det tillsammans bildade litsom en stor blekröd måne, hwilken hängde ett stycke ofwan horisonten, sakta gungande och genombruten af twenne fmala molnstrimmor. Naturen fid ett nästan bemskt utseende i denna dystra belysning At norr, der man hade solen, utsträckte sig på ömse sidor om henne ett omätligt perspektiv af jättpelare, hwilta hwar för sig woro ett berg med ännu större och oformligare proportioner än Awasaxa. Efter en knapp halftimme höjde jig fols stifwan ånyo, och plötsligt slog hon åter ut fin flammande gloria. Då war fees riet slut; och sånger ffallase jrän en hör, improviserad för tillfället, men ocfå ntan anspråt. Finska och Swenffa folfmelodier ommerlade med hwarandra ett godt stycke inpå morgonen. Småningom blef berget allt mera folttomt. Swenskarne började fin nedklättrina utför westra sidan och Finnarne fin utför östra. Wid denna årstid finnes här uppe igen natt, och menniskorna synas också knapt behöfwa någon sömn. Tid nog är att sofwa, tyder man, när dagen bräder kl. 10 och 42 min. och mörkret inbryter tl. 1 och 18 minuter. ———— ——— — AÄ n: