Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 3

kolatrakten mätte wara illa beskaffadt med vaccination och sjukwård. På andra sidan Torneå-elf å Swenska stranden reste sig Luppio, ett berg, hwars märtwärdiga formation jag skyndade att taga i ögonsigte genom en merhafd tub, hwiltet instrument ådrog sig den Fringstöende landtliga befoltningens stora uppmärksamhet och förnöjelse. Flera resande sammanstötte, ju närmare det led på tiden, att man borde göra fia af med de 7 fjerdingswäg, hwilla ännu återstoro till Awasaxa. När det bar åstad, hate wi blifwit en hel karawan. Ett stående samtalsämne hela dagen hade warit, huruwida man skulle få se midnattssolen eller densamma skulle undanskymmas af moln. Wid mivdagstiden hade wärmen warit brännande, och ingen flätt bade gifwit swalka; på eftermiddagen hade det börjat blåfa fyrligt, hwilket war få mycket wälkomnare, fom man kunde hoppas, att ve ströskyar, hwaraf himmeln beskuggades, skulle förswinna. Men i norr såg det alltjemt mindre lof: wande ut. Andtligen ledsnade jag wid vet ideliga upprepandet af famma tema och fick den ljusa iden att göra filffapet uppmärksamt på, att man ifrån bergets topp skulle äga en nt och friare horisont, rer solen, fastän ofynlig i da: larne, nog skulle låta se sig. Emellertid bare mi uppnått bergets fot. Wi stego ur wåra äkdon och be aynte tlättra. Detta mar på många ställen ingen lätt fat; men när wi hunnit halfwägs, warsnade mi redan mö dans lön, i vet wi sågo det klaraste folskimmer utbredt öfwer nejden norr om berget. Deraf lifwades wåra krafter för den återstående klättringen. Omsider befunno wi oss deruppe på bergets plana hjessa, — något andtrutne, hwilket hjelptes derigenom, att wi satte oss till hwila. Smärre furor och björkar wäxte ymnigt mellan granitblock och rullstenar; ljung och mossa frodades oöfwerträffligt. De församlade tycktes utgöra det aktningswärda antalet of närmare 200 personer, till det mesta allmoge. Resenärerna af herrskapklassen från Swenska och Finska sidan utgjorde på sin höjd 50 eller 60. Jag kunde icke märka, att några andra länder än ESwerige och Finland denna Midsommarsnatt woro representerade. — 3 en beraffrefwa hade man uppgiort en sprakande stockeld, wid hwilken Finn-gubbarne antände sitt beständiga wademecum, tobakspipan. På en flaggstång hade man faftgjort en fattigbössa till förmån för Alkola församlings fattighjon. Pojtar jprungo omkring oc) utbjödo afbarkade rönntäppar till minne af Awasaxa, medan från ett annat håll presenterades mejsel, hammare och ett stycke krita, under anhållan, att man wille teckna sitt namn i någon af berghällarne, der tet sedan, naturligtwis mot kontant erkänsla, skulle inhuggas. Af på detta sätt förewigade namn fanns också Gudi nog, hwarest en flat sten kunnat emottaga sådana. Vil