Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1862, sida 2

Dahl, tag tet och lemna honom det på hans tjugondeförsta födelsedag och säg honom tillika — här fick Hjertings röst en hånfull, en hemsk darrning — att om han någonsin i lifwet skulle råka den man som skulle hysa mera heliga, mera ömma känslor för hor nom, den fom är upphofwet till hans lif, den man fom förstörde min lefnadslycka, fom förförde den game les enda älskade dotter, hand enda glädje; fig Axel att han till honom framför den helsningen: att min förbannelse hwilar tung öfwer honom. — Jag met ej nu war han finnes, i många år har jag fpanat efter honom, men allt förgäfwes, jag har ej funnit hwad jag sökt. Jag will ej yppa hang namn utan jag will att försynen, att ödet skall föra dem tillsammans en gång, och att få sker om det är Guds wilja, tror och hoppas jag. — Här tillslöt Hjerting fina ögon, och en fort stunds tystnad inträrde. Dahl war djupt rörd, ren sjules ord gjorde ett hemslt intryck på honom, han inlade paletet i sin plånbok, under det den fråga han wille framstamma gaf wila wid äsynen af Hjer tings litblela drag, öfwer Dwilfa döden redan tycktes hafwa lagt fin hand. Hjertina slog åter upp de matta ögonen och fade med swag, nästan ohörbar röst i det han drog Dahl närmare till fig. — Dahl, ni har länge warit min wän, min hjelpare i nödens stund, ni har hört med deltagande på mina bekymmer och gripet in i mina behof med hjelpsam hand, ni har wetat mig wara olycklig, men huru djupt det såret är som mitt hjerta eger, har ni aldrig kunnat utröna. Ack, äfwen jag har warit lycklig en gång i lifwet, jag har egt en maka som skäntt mig all den lycka och frid en dödlig kan finna, jag har eat en dotter, så ren, så oskyldig låg hon wid mitt bröft och föfde fadershjertat i drömmar, för hwilka bekymren weko; det