Norrländska Korrespondenten – 16 april 1862, sida 3

leka med och ser sig högst ogerna wara ett redskap för en enslild hämnd. Mina herrar! utropade Leonardo passioneradt, tala ännu en gång, hörde jag rätt? Stall Angelina werkligen blifwa min mafa? Domftolen har talat, och hwad den har sagt måste wara en sanning. Ni fan nu afträda. Wåra tjenare skola återföra eder till Avarenzaspalatset; wi få äfwen tillägga, att det är statens wilja attgif: termålet eger rum redan denna afton. Deuna afton, upprepade Leonardo, nästan ifrån fig, och såg på de Tre, såsom för att i verag beflöjate ansigten läsa förklaringen på denna hemlighet. Jag anmäler mig som kandidat till att blifwa vin brudriddare, Yeonardo! yttrade Stephan. Då jag antager dig fom sådan af allt mitt bjerta, sade Montecali, och de fattade hwarandras händer förtroligt. Bra, unge män. Denna försoning är wis och ädel. Gån nu! Domstolen har andra saker af mera. wigt att åhöra än återförnyelsen af wänskap och älskandes förening. De fordna rivalerne och fienderne gingo ut arm i arm, och fördes af sbirrerne genom palatsets alla gångar och trappor ombord på den Swarta Gondolen, som denna företrädeswis kallades, ty alla gondoler i Venedig äro swarta, och widare till Avarensa-par latset. XII. Upplösningen. J palatset mar ännu lif och rörelse. På deanlommandes brådstörtare frågor swarades, att fianora Angelina war ensam. De befökande wäntade icke till def re blifwit anmälda, utan gingo hastiat uppför trapporna. Alla dörrarne till den långa filen rum