Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1862, sida 2

kännedom härutinnan ingen annan unbstyllan blifma möjlig, än den förkastliga, jom af lättjan och dolskheten få ofta plägar framställas såsom swepskäl för uraktlåten wettgirighet: bristande tid. Wi finna mera än mäl de stora for dringar, fom det fysiska arbetet hos oss oupphörligt ställer till alla dem, hwars uppgift det blifwit, att med fina hän: ders werk icke blott försörja fig sjelfwa och de fina, utan äfwen bidraga till upprätthållande af fäderneslandets bestånd. Wi weta, att det dagliga sträfwandet efter bröd, som är den fwenska allmogens och arbetarens allmänna lott, ide lemnar många fristunder till andlig förfofran, och wi beklaga djupt, att detta fträfwande mången gång förtynges och förbittras derigenom, att, till följd af en orättwis fördelning af skattebördorna, den under mödor och försakelser för: wärfwade besparingen ofta måste anmändas, att fylla det allmännas behof, i stället för att bidraga till ökad näring för själ och hjerta; men wi weta ock, att de fristunder, fom finnas, funna an wändas på ett wida lämpligare och mera tillfredsställande sätt, än som gemenli gen sker. Wi erkänna gerna, att på det ansträngda arbetet bör följa en wwederqwickande hwila; wi äro få litet fiender till uppmuntrande förströelser, att mi innerligt beklaga, att de folknöjen och folklekar, fom förr woro få manliga, i alla trakter af landet, allt mera börja aftaga; men wi påstå ide desto mindre, att för den, som rätt anwänder sin tid och känner inom fig nagot begär till tunskapers förwärfwande, aldrig saknas tillfällen till tillfredsställande deraf, så wida han blott allwarligt will det. Om wi i allmänhet skulle göra en öfmerräts ning af alla de timmar, fom wi lita gå gagnlöst förlorade, skulle wi komma till ett häpnadswäckande resultat. Det skulle sätta oss i icke mindre förwåning, än det qvantum spirituosa, fom drinkaren fam manräknadt förtärt under en hel lisstid. Man hör nu från alla håll ropas, att tid är penningar. Detta är också en obestridlig och behjertanswärd sanning, detta rop må härröra från det öfmerdrifna förwärfningsbegär, fom tyckes utgöra ett af samtidens hufwudlyten, eller från det allwarliga och redliga medmwetandet deraf, att likasom arbetsamhet är menniskans uppgift, ursprunget till henneg lycka och en fälla till alla dygrer, få är mödan fin egen lön. Men tid är ide blott penningar, den är, hwad wäl mera är än få: lunskaper, lefnavsfriffhet och andligt oberoende, — skatter, hwarförutan penningen är en död ward, och hela werldens guld ide fan skaffa oss en timma af fann förnöjsamhet. Ar tiden allt detta, och beror det af of fielf: ma, att anwända den få, att dessa oför: gängliga skatter af of i någon mån funna förwärfwas, hwem bör wäl Linge bes: tänka fig, att sträfwa derefter, och att. så begagna hwarje fristund, att ven lemnar en dyrbar behållning för en hel framtid?