AA. Sommaren förflöt i ljuflig ro. Erik redde till sin boning och mor Brita till Elins hemgift. Från morgon till aqwäll fatt Elin i wäfstolen. En fmwarts alf smög fig då och då in i hennes hjerta. När den tom, sopade den rosen från kinden, molnomhöljde pannan och lockade tåren i ögat. Det war en ryster aning, som öfwerkorsade alla hennes förhoppningar. Men då slog hon in spole efter spole och sjöng wisa efter wisa, till hwilka hon sjelf satte både ton och ord. Hon framalstrade wisor lika träget som wåren alstrar blommor, men hon war ide den enda ffaldinnan på Dal . ty aldrig tändas julljusen, utan att någon splitter ny wisa uppstämmes, hwilken går från man till man, från awinna till qwinna, tills den efterträdes af en ny fång. Det war den 1 September. Elin skulle just samma afton fälla ned ett fint lärft, af hwiltet brudgumffjortan skulle förfärdigas; hjertat slog wäldsamt, och utan att hon ens tänkte derpå, sade en röst: Det blir i stället din fwepning. Då började hon sjunga: Bort du leda troll, ej jag hör på big, i Nej jag reder mig till mitt lilla bo, Jcke under jorden, men på jorden, Der skall frid och ro, Enighet oh tro Plantas, sammangro Så i handlingarna, som i orden. Hon hade ej wäl sjungit ut sista ordet, förrän ö hon hörde Eriks röst. — Kom Elin och låt wäfstolen stanna af. Nu