Norrländska Korrespondenten – 25 januari 1862, sida 2

och du är allt för god flicka för att gå fästad wid ett sådant oting. Elin teg, men en kall kåre isade hennes rygg. Troligen för att gifwa samtalet en annan mänds ning, frågade hon: — Har du någonsin gått öfwer Bruvfjellet fen solen dalat? — Nej .. drog han på ordet, det är ju ett ordspråk, att ingen klok menniska går i mörker öfwer Brudijellet ? — Men det hade jag dot luft till, oh jag tänk te att jag war en Elof menniska, tillade hon med ett småleende. — Du är det, som är långt förmer, ty du är en ljuflig flicka. Wid dessa af fästmannen uttalade ord klarnade hennes blick. — Men, återtog han med en begrundande mine, tror du icke på andewäsen, sådana som man kallar spökelser m. m. dylikt? — Jso, jag tror wisst att sådant finnes till, men inte skulle jag sly ide ens den djupaste skog, wore det än i mörka natten, för att undwika en sådan syn. Twärtom ginge jag långa wägar, för att få je ett spökelse. — Så du talar, min Elin. Herven fundegftraf: fa dig för ditt öfwermod. — Det är intet öfwermod. Hwad skulle en ande göra mig för ondt? Den, som ej hade konstigt sinne mot mig i lifwet, hade det icke heller efter döden. — Minnes du den gamla sagan om Brudfjellet? — Ja, wisst minnes jag den. — Förtälj den då för mig. — För flera hundrade år tillbaka, förtäljde Elin,