Norrländska Korrespondenten – 27 november 1861, sida 3

Innan hon blef muren, då hon ännu med fina fyffon gick till Bögedal, till baronens, hwars guvers nant gaf dem underwisning tillsam mans med baros nens egna barn, hade de haft husjungfru i i preftgårben; men ehuru denna plats under tidens lopp ins togs af rätt olika individer, liknade de dod alla bmars andra deri, att de ide woro i stånd att sköta fina sysslor till prestfruns belåtenhet. Margretha, fom litfom fadren ålskade fred och hade det bästa hjerta och te flinkaste händer, hjelpte till hwar hon kunde och kom snart till den erfarenhet, att det ändå ide mar alldes les omöjligt att göra modren till lags. — Jag tror nog att jaa ffulle gå i land der: med, tänkte hon för fig sjelf då hon fyllde sexton år, få kunde mi få ro oh fred i huset; de pengarne kunde också besparas, oh nu, då Emil kostar få mycket, more bet allt rätt bra; det är alltid wärdt ett försök. OM försöket lyckades; den unga flickan steg upp i kapp med lärkan, och allt gid lätt och wäl för henne. Det war wisserligen idel prosaiska göromål, att ffumma mjölk, älta smör, bereda ost oh breda smörgåsar; men den trofasthet och det kärleksfulla sinnelag, Hwarmed hon skötte sitt wärf, adlade detta. Hwarje dag efter middagen spelade hon schack med fadren; och ef: ter kaffet spatserade hon en tur med honom, frilla och tyft, när han mar fördjupad tankar, och liflig och pratsam fom en glad fågel, när han mar fallen för att höra på henne. På eftermiddagen ffötte hon träds gården med tillhjelp af den gamla Lona; det mar en werllig rekreation för henne, och blef det då någon tid öfrig, få fmög hon fig gerna med en god bok int bet täta lufthufet af lindar; dock mar det fällan bon fid lof att fitta ostörd der. (Fortf Y