Norrländska Korrespondenten – 27 november 1861, sida 3

löses af dödens, troget följer 088 genom tiden och söker att till evighetsrosor af oändlig skönhet uppdraga de små frökornen. Hur sorgfälligt bemödar han sig icke att de må gro, skjuta upp den första späda brodden och icke förqväsvas! Hur fröjdas ban icke med modren, då hennes älskling efter en ljuf slummer slår upp sitt blåa öga och ler! Det är under denna slummer, som den dyrbara sådden börjar slå rot i det lilla hjertat, och under årens fortgång utgrenar sig rötterna beständigt, till dess omsider de första späda knopparna långsamt utvecklas och öfvergjuta kinderna med sin skära rodnad. Engeln ingifver då fader och moder, att noga vaka öfver denna utveckling i deras barns bröst, och de äro omsorgsfulla häri, om de i egna hjertan lärt sig förnimma den himmelska rösten — och sålunda tillväxa knopparna och nalkas sin blomstringstid. Och på den dagen då gossen blifvit yngling, och flickan mö, och de af Engeln ledas in under tempelhvalfvet och första gången träda till slerrana Altare, då gjuta sig föräldrarnes glädjetärar, med en fläkt af evangelii anda, lik daggdroppar i de tio knopparnas kalkar, och dessa svälla till nya yppiga rosor. Och genomströmmade af trons, hoppets och kärlekens rena ljus stråla de rosorna nu i den härligaste purpurglans, och med dem träder ynglingen och den unga mön ut i verlden — lyckliga de, om de under lifvets stormar veta bibehålla dem friska, så att ingen afbrytes eller nedböjes mot sin stängel och klagande suckar: Vill du 8e mig dö? Ofta, o alltför ofta höres dock denna suck, om de små frökornens rötter ej fått tränga nog djupt, om de af föräldrahanden icke blifvit rätt vårdade. Lifvets Engel bortvänder då från de onda hjertan sitt tårfyllda anlete och återvänder slutligen dit hvarifrån han kommit, och i rosornas ställe börja ogräs och törnen att frodas och uppskjuta sina spetsiga taggar allt högre. Det sista rosenbladet faller af — och när grafven omsider innesluter det kalla stoftet, ljuder en hemsk klagan i vindens fläkt som susar öfver grafkullen, och rosen på det stora rosenträdet, ur hvilken de tio frökornen en gång föllo i barnets hjerta, vissnar af sorg öfver en förlorad själ. Men vid de godas sista läger stå lifvets och dödens Englar, och lifveta Engel binder en bukett af tio röda rosor, medan dödens virar en krans af everneller kring den bleka pannan. Och eternellerna spira ånyo upp utur grafkullen och säga verlden: Här hvilar ett ädelt hjerta; men de tio rosorna åtfölja den frigjorda anden, som, beledsagad af lifvets Engel, sväfvar ofvan molnen till de sällas land och rosorna heta på menniskospråk: Sinal Lag eller Herrans Tio Bud: ord!