Hwarjehanda. En dalkarl Tyst Olof Olsson hade till råthusrätten instämt werkmästaren wid Kunasholms oljeslageri Peder Bes dersen Klint med answar å denne, der: före att hr Peder Pedersen Klint tilldelar Tyst Olof Olsson en örfil och gifwit honom en knuff. ö Nå, hwar träffade örfilen 27 frågads ordsöranden dalkarlen. Jo på Kungs holmen, genmälde denne. Nej, jag frågar, hwar du blef slagen, sporde åter ordföranden. Jo, på wenstra daat. Må hwar fick du knuffen vå? frå gade ordföranden widare. Jo si den fick jag i vaffineringa (raffinaderiet), fmarade Tyst Olof Olsson, fom oupphörligt missförstod frågan och trodde att ben gällde lofalen der uppträdena egt rum. -Åh nej, jaa menar hwar knuffen träffade dig ? rättade ordföranden. Jo, inwid ett oljekar. Efter några Ytterligare frå ger upplystes dock att Tyst Olof DIS son blifwit knuffad för bröstet. )yrkar du någon ersättning? fpors des nu widare. Ja, twå dalkullor, genmälde Tyst Olof Olsson, fom förmodligen trodde att fråga war om de wittnen han hade att åberopa. Efter ytterligare förfrågan lyckades ordföranden slutligen få Tyst Olof Olsson att be gripa hwarom fråga mar, och förmälde han fig då yrka ersättning för 8 dagars tid, fom han gått och wäntat på ftämningen, för att funna wara riktigt på passlig. Hr Klint medgaf att han gifwit DIS fon en örfil och en knuffning; men detta hade härledt fig deraf att Olsson warit näswis och kallat Klint för vadare. Gjorde du det Olsson? sporde ordföranden. Sa, det gjorde jag, genmälde denne sednare,men werkmästaren kallade mig för Dalmagd.