Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1861, sida 2

Der skall allas wår mötesplats wara. Jngen får dröja! Man eller qwinna, gammal eller ung! alla, som ej äro fängslade wid sjukbädden, skola ila dit. 3 funna ej säga åt många, men jag är wiss om att mitt påbud skall gå fom en löpeld från den ena till den andra, om j sägen att jag med Guds hjelp äm nar företaga något fom fan rädda oss ifrån den An nalkande fienden! Jag skall rida till Edelby och 5fwerläaga med min gamle wän och gynnare, den ädle herr Lohde. Sgarföre dröjen j? fortfor Han, då han såg att sönerna tweksamt betraktade honom. Det gäller lif eller död för oss alla? — Sa, fade han, sedan de unge skyndsamt afläg8nat fig, den okände warnarens råd måste följas; det är wårt enda hopp. Endast ett manligt mod fan af wärja faran, och, wid Gud, skall jag göra allt, fom står i min makt. VI. Skön och herrlig uppsteg den glänsande Julisolen och strödde sina strålar i den omkringliggande nejden, och allt bebädade en klar och herrlig dag. Rå Hölö kyrkogård hwimlade en brokig massa af menniskor om hwarandra. Men det rådde ingen glädje i deras blickar; ett uttryck af oro och nedslagenhet fwäf: wade öfwer de flesta ansigten. En del af männerna och ynglingarne hade bösfor och swärd, Men de flesta woro wäpnade med yxor och liar. Afwen qwinnor och barn stodo ej tomhändta, utan buro stänger, ffäror och hötjufwor. Nedan nära en timme hade de förbidat här, men ändå dröjde den wäntade, älskade religionsläraren. Plötsligt hördes ljudet af hästtraf. Proften kommer! Prosten tfommer! ropade alla.