Norrländska Korrespondenten – 28 september 1861, sida 2

Guds nåd i Jesu Christo än är till men nistors omskapelse och helgelse och få stor den förändring än må anses wara, fom genom trons upptändande i en menniskas själ försiggår med henne, denna nåd och detta dess troende tillegnande likwäl icke förmår sörjaga alla syndiga rörelser ur själen eller fullkomligt döda den gamla menniskan, hwiltens lifstecken wi allt emellanåt kunna förspörja så wäl inom oss sjelfwa, i wåra egna hjertan, som ock i andra christtrognas lif och wandel, der de än på det ena, än på det andra sättet röja sig i brister och swagheter, som hos en fullkomligt heliggjord måste tänkas öfwerwunna. De måste hafwa glömt, att just den store Herrans Apostel, som traftigare än någon annan ådagalägger trons utomordentliga werkningar till menniffohjertats omskapande, nödgas om fig bekänna: Jcke att jag allaredan hafwer det fattat eller allaredan fullkommen är, men jag far fast derefter, om jag det ock fatta må, såsom jag ock fattad år af Christo Jesu (Phil. 3: 12) samt att han, änskönt han efter den inwärtes menniftan hafwer luft till Guds lag, dock fer en annan lag i fina lemmar, som strider emot den lag, fom i hans håg är, och griper honom fången uti syndens lag, fom är i hans lemmar (Rom. 7: 22, 23). Ty hade de besinnat allt detta så borde de hafwa funnit, att den beskrifning på församlingen, fom denne Apostel på nyss anförda ställe lemnar, icke pasfar ens på församlingens troende medlemmar, om de betraktas endast med hänsyn tili hwad de i werkligheten äro, och att han således mera måste hafwa sett på den hemlighetens grund, som war i förjame lingen lagd och fom gjorde henne i stånd att jaga efter målet, fom förefatt är, till ben lön, fom förehålles ofwanefter af Guds kallelse i Christo Jesu, hwillet oc fan synas deraf, att Hon framställer församlingen såsom rengjord, ide genom medlemmarnes tro, utan i wattnets bad )enom ordet. Det måste således wara nera med hänsyn till hwad Gud gjort ned menniskorna, än till menniskors werk dh gerning, fom han finner denna för amling herrlig, utan fläck och skrynka, ikasom det swårligen låter tänka sig att amme Apostel skulle på ett annat ftälle 1 Tim. 3: 15) kunnat beteckna henne åsom en pelare och sanningens grundval, om han tagit hänsyn endast till nedlemmarnes helighetstillstånd. Eller ck måste man säga, att för Apostelns lick, som såg henne så herrlig, helig ch ostrafflig, församlingen framstod icke å mycket sådan hon i tiden utwecklar ig, som fastmer sådan hon på ewighetens rnorgon träder fin brudgum till mötes Upp. B. 21). Ty först då är ögons litet inne, när hon i all fin herrlighet ch sulländning står fram såsom Christi rud, och när alla, som här icke låtit juds anda genom nådemedlen werka på g till tro och salighet, äro för alltid från enne afffiljda. Om dopet yttrar Författaren, bland nnat, följande tänkwärda ord. Man