De båda wandrarne gingo nu en stund tysta bredwid hwarandra. — Ar det sannt, wordig pastor, började slutligen Olof, att konung Carl, den Gud wälsigne, blifwit fången och fängslad af de omilde Turkarne? — Fängslad är han ej, twertom lät han blifwa af dem wäl, jag hade få när fagt driftligt, behandlad. Men himlen gifwe, återtog han suckande, att wår furste snart wille återwända till sitt fädernesland. — Ja, wal wore det, om wi finge fred. — Fred! Ja, du säger nägot! Snart äga wi inga, som kunna plöja eller så. De flesia af ynglingarne i min församling äro blefna soldater. — Far och mor hade ser söner, fade bonz den sorgsen, nu är jag den ende qwar i hems met. Twå af bröderna stupade wid Holofzin och de andra wid Pultava. Nu fitta far, mor och jag ensamme i flugan. — Ja, wi ha lidit mycket, swarade pre sten, men må det leda till wår förbättring. Den Gud älskar, den agar han. Ske hans wilja! — Nå, återtog han efter en stund, allt får wäl till, hoppas jag, hos de dina, Olof. — Tackar fom frågar, fade den tilltalade.