Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1861, sida 3

han nu wille höra något om mina erfarenheter under resan och jag inställde mig på sagd tid. När man talade med konung Oscar hade åtminstone en mens niffa med mitt lynne ganska swårt att ej mera fästa fig mid menniffan än wid tonungen. Der tillbakadragne wörd: nad, fom man egnar Konungens Miajestät, wel ganska lätt undan för den war: ma tillgifwenheten för en ädel man. Det war således på intet sätt swårt att tala ned denne tonung, att tala uppriktigt utan smicker. Stulle det warit nödigt hade jag werkligen ej der warit så mig sjelf, som nu war fallet. Han förbisåg alltid personen för saken och hade kanske just derigenom samlat en kännedom om folkets werkliga ställning, klarare och mera djupgående än de fleste i hans läge. Hans sätt att uttrycka sig war kort och rätt på saken; man hörde att han finde det han talate om, att vet ej war i frasen han war mästare, emedan hos honom ordet endast stod fram fom ett nödwändigt ut: tryck för idken. Hans önskan war att få höra en liten reseberättelse, — och jag omtalade en del af hwad jag erfarit, lita enkelt och med alldeles samma reflexioner fom nu här. Öland annat kom jag att omnämna den i många fall ohyggliga disproportionen, som förefanns mellan brott och straff. Jag framdrog bland andra äfwen den om ynglingen, den som mördade en annan med en stöfwel. Jag tycker mig minnas detta mål, sade tungen; men bland den ofantliga massan af dylika, fan jag ej minnas hus ru det slutligen afdömdes. Att han fid någon nåd, är fätert. Men, tillade han, omtala händelsen, sådan jag fått den af den fångnue och af fängelfedirektören, fom fett handlingarne, hwilka i alla delar bekräftade hwad den förre berättat. Ja, fade Oscar, dröjande på orden, vet är en tung pligt att i fifta hand bestämma öfwer en menniskas öde. Han började derefter fråga, och fedan jag få godt jag kunde redogjort för hwad jag wisste om fängelserna, slutades audvienfen. Nå i Guds namn, nu har jag talat för tungen om den stackars torparedrängen. Omkring en wecka derefter satt jag på amfitheatern i operahuset och afhörde en opera. Jag minnes ej nu hwilken. Mellan ett par akter kom nuwarande juftitiesrådet A. till mig och fade: Jag har haft mycket befiwir för doktorns ffull. Huru då? 30 doktorn hade för konungen omtalat en dräng, fom med en stöfwel slagit ihjäl en annan och följden blef att jag åter maste genomgå domen. Han är således ide Halshuggen fade jag något bittert. IMej, men domen hade ändå utfallit bra hård. Han blef dömd til tjuguåtta dygns matten och bröd, uppenbar fyrfoplikt och fyra års allmänt arbete. Ja war det ej hårdt tanske? Men det gläder kanske doftorn att konungen gifmit befallning att han genast