Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1861, sida 3

wi känna henne. — 7YWi alla? — Ri fer henne hwarje dag. Hon kommer eljest hwarje middag här förbi, klädd i präktigt, tjockt siden, och med den hwita amazon-hatten med de swarta fjädrarne på fina bruna lockar; en stor yppig gestalt. — Ah, Hon! — Ja hon! — Hon mottager besök af herrar. — Son kostar wåra härwarande unga herrar ansenligt med penningar. — Att polifen fan hafwa fördrag med en dylik perfon! — Ak, mina damer, det är ju en werklig olycka för mår stackars Urner att hafwa räddat lifwet på en sådan warelse. — Jag wifte ide, att detta kunde i någon mån förringa hans ädla, modiga handling. — Men ffall då ide werlden tro, att han också warit bekannt med henne? — most den tro! — 7Omh skall ite Marianne äfwen tro det? Ack, huru olycklig måste Hon ide blifwal — Marianne känner honom bättre. Och sedan, mina damer, låtom oss ide glömma, huru ädelt Urner upp: förde fig genaft efter Handlingen. Han räddade den olyckliga ur elden; han arbetade meft för att bryta genom de dubbla wäggarne. Han ensam wågade att tränga in i det redan brinnande, af eld, rök och Änga uppfyllda rummet. Han ryckte henne upp ifrån nen af elden, bar henne bort i fina armar, men derz efter, sedan han räddat henne, och då hon ide längre war olycklig, öfwerlemnade han den orena qwinnan åt arbetskarlarne och, för stolt att ens behöfwa emot: taga en tacksägelse af Henne, förswann han genast. Wisserligen war detta ädelt handlat af honom. Härom tycktes samtliga de gamla damerna wara öfwerens. Men icke få ett annat fruntimmer. Ett ungt fruntimmer hade förenat fig med dem. Det war en fin, ide stor gestalt. Hennes ansigte war på hjertat, och jag wet, att ni, ide skönt; der saknades regelbundenhet och färg. Men öfwer de oregelbundna, blela dragen war ett owanligt behag utbredt. Der war det stilla, milda, mer rörande än berusande behaget hos ett fromt, oändligt godt hjerta, som lidit mycket, men likwäl alltid bibehållit fin rena mildhet, fin förtröstansfulla godhet om from het. Hon mar ide längre i ungdomens blomstrina; hon kunde räkna tjugusju till tjuguåtta år. Hon war enkelt, men icke torftigt klädd. Hon hade hört, hwad de samspråkande gamla damerna yttrat. Eu lätt vodnad hade uppstigit i det bleka ansigtet. Hon hörde äfven de sista orden, fom prisade ädelmodet hos räds varen, fom försmådde tacksägelfser. Rodnaden förswann ur hennes ansigte. De gamla damerna warseblefwo henne. AH, Fröken Marianne! Dyra wän! Har ni res dan hört? — 7MNi menar, om eldsmwmådan 27 frågade det unga fruntimret. — Och den ädla, modiga handlingen af den förtjusande Urner! — 7 OMh, dyra Ma rianne, ni wet wäl, hwem det är, fom han räddat? — Fag wet det. — Men det behöfwer ni ide läg ga på finnet. Ni har wäl Hört, på hwilket i sanning nobelt sätt han försmådde den räddades tacksägelse? golfwet, der hon redan låg utan medwetande och hun— (Jag har hört det omtalas, till och med här just nyss. Men — jag brukar säga rent ut, hwad jag bar mina damer, ide flolen wredgas på mig derför — detta Herr Urners handlingsfätt har jag ide kunnat finna ädelt. Jag tror, det war ide ens nobelt. Det har riktigt gjort mig ondt om honom, och i dubbelt mått efter den der werkligen ädla handlingen. — Meen, min Gud min tära, min enda Marianne! — en sådan warelse — — 7En dylik warelse är äfwen eu Guds warelse — Men en fyndig, ufel, förkastar. (Foris.)