Norrländska Korrespondenten – 17 augusti 1861, sida 3

minförändringar, som nästan ingen wana wid förställning fan utplåna, och lär fig till och med (hwilket wåra filantropista damer borde lära fig) att slilja werlliza warma tårar från lrokodiltårar. Desfa tycktes mig wara ärliga, frampressade ur ett par ärliga ögon. Har du mördat då Sa det har jag Gudnås. Tala om hur det mwar! F0o jag är från N. Å. socken, der min far är torpare, och få hade jag Li nat ut tjugufyra ffilling till en annan torparedräng men jag är far mins dräng — han är gammal gubbstackarn och han har ingen fom förswarar torpet åt sig. Berättelsen afbröts af snyftningar. — Det går wäl an det jag lider, tillade han sagta; men gubben der hemma, han får gå ifrån allt. vm mordet! tala om det. Io det war i ettan i wintras. Jag låg och sof fom bäst, Anders han, drängen, fom in och mar full och gid der och skojade och det blef jag ond på och fade: Du kunde heller betala mig mina pengar än lefwa fom ett swin, för fi det war han allt ändå. Men då blef han arg och gick bort till mig der jag låg och började slå mig och stöta mig för bröstet med knytnäfwarne och skrek och swor. Och jag wisste ej min fattiga råd, för si han war stor och stark, och så grep jag efter något att förswara mig med och fick tag i en stöfwel — en stor och tung en fan man weta. Åh få slog jag omkring mig få godt jag kunde och han fit några flag och ett tog i naden, få att han började blöda. DÅ blef jag häpen och han blef nykter, och få hjelpte jag honom att twätta af fig — och få git han fin wäg, utan att wi wexlade ett ondt ord. Men han gick der och söp i tre dagar och så dog han knall för fall. Doktorn fom ut, och det war en spricka i nackbenet, fom tagit lif: wet af honom. Herre Gud! hwad man fon råka ut för olycka. Ock detta är allt fant 2? — Ja inför lefwande Gud sant alltihop. — .År ransakningen slutad. — Jo jag bekände straxt och blef dömd till döden af lagman; men wisst kan jag förstå att kungen inte will taga mitt lif för det jag aldrig tänkt eller menat: men lika godt, jag får mitt straff det är rätt. — Direct: tören tror att jag får fästning, — men fi gubben derhemma, han har inte råd att löna dräng och han får gå från den lilla torfwa, fom han i hela fin tid ar: betat opp ur en wildmark. Det får gå med mig huru det will; bara inte gubben wore, få gjorde det ingenting hwad jag lider. Man behöfwer alldeles icke wara nervswaga för att röras af en dylik berättelse — som jag meddelade Troil. Jag fon ingenting göra, fare han, men ömfligt är det. Mot hösten fom jag till Stockholm och fit då befallning att inställa mig hos tung Oscar, fom förut flera gånger talat wid mig om fängelsereformen och dess sannolika följder. Det war möjligt att —a—jk:nn —H— sm v——JO——— RN —————