Norrländska Korrespondenten – 24 april 1861, sida 3

ligt björnide, hwarigenom en mindre jar milj af den urgamla Ialle-flögten obe hagligt nog stördes i fin lugna winter: dwala. Renarne, anande intet ondt, forts satte fina bemödanden att finna den ef terlängtade födan, intill dess de midt ibland fig warsnade objudna gäster, eu björne hona och hennes bröstarfwinge (omkring 2 år gammal); då det blef annat ljud i luckan. Jourhafwande lappmannen afgaf genast, med all skibensfart, rapport om förhållandet till högqwarteret, hwarefter ofwannämnde Lars och Delik Larssöner skyndsamt inställde sig på platsen. Här singo de nu se hustru Nalle, sittande högst uppe i en gran, bit hon tagit fin när: maste tillflykt, enär hon icke tycktes hafwa luft att göra någon närmare befants skap med renarne och deras waktare, tro: ligen emedan hon ännu war hwad man kallar omorgnad, samt för öfrigt ide hun: nit utbyta fin natt-toilette mot en mera passande. Här stodo nu Lars och Delik, begapande med tomma händer den i gra: nen thronande Nallinnan, hwilken emellertid på mångfaldiga sätt bemödade sig att locka sin lilla son eller dotter till sig, hwarest hon ansåg barnet säkert. Men björnungen liksom barnen i allmänhet nuförtiden, anse fig ofta klokare än föräldrarne och wänja sig derföre icke heldre wid hörsamhet emot dem, hwarföre ock björnungen försmådde den erbjudna friplatsen, ehuru den war så nära intill modershjertat; och lullade af åt annat håll. Efter att hafwa äsett detta, begåfwo fig Lars och Delik genast på skidor till närmaste by Thunsjön, för att möj ligen der få låna sig gewär till befters nas dödande. De fingo ocfå hwar sitt muskedunder, af namsdagseller frålknallesorten, men dess wärre woro de i sådant skick, att de föga motswarade äns damålet — att wåga en dust mot en re tad nallemoder — och skulle med förakt eller åtlöje blifwit anblickade af wåra moderna skarpskyttar. På det ena gemiä ret war låset i olag, få att den uppdrags na hanen ej kunde bringas till stånd på annat sätt, än att skytten nödgades upper hålla honom med fingret, medan han figtade. Detta oaktadt ansågo fig de mos dige lappmännen wäl beredda att anfalla björnarne med dessa wapen. Till följe deraf begåfwo fig Lars och Delik fftudsamt tillbaka till den plats, hwarest de sednast sågo björngumman. Hon hade nu lemnat trädet, troligen för att, drifwen af moderlärlekens heliga tänsla, återuppsöka sin olydiga unge; men de skidlöpande männen upphunno henne snart. Att nu på jägmäftarewis skicka henne en kula, fom borde gå rätta linea i en bugt genom båda hennes ögon, hade fig ide få lätt med dylika gewär, ehuru det kanske warit det bästa. Emellertid besinnade sig Delik icke länge. Stående på sina skidor och hållande den spända hanen med sitt finger tog han hustru nalle på kornet och lät skottet gå af. Det träffade, ehuru ej till gagns. Sårad och seende sig förföljd, wände sig