Norrländska Korrespondenten – 24 april 1861, sida 3

skeppen, och Carl den 12:te, fom ännu befann fig på ön, gick från tält till tält, för att besöfa fina tappra siömän samt tacka dem för deras wisade mannamod och trobet. Konungen, alltid ädel och bögsinnad, talade till dem i hiertliga och wänliga ordalag, och mid äsynen af den älskade Monarken smög fig mången alädjetår öfwer deras blodiga och kruistänkta finder. Det war en rörande och uppskakande syn. Konungen war på wag art Miga till bäst, för att begifwa fig till sitt qwarter, då en Adjutant med bräskande steg ilade fram till honom. — Ers Majestät! — fade ban, — Sbhautbynaksr ten Backman ligger ej långt härifrån, dödligt fårad. Då han hördt Ers Majeståt wara i grannstapet, mår gade han utbedja fig nåden af Ers Majestäts besök. — Schautbonachten Backman? — återtog Konuns gen eftertänksamt. — Det namnet känner jag ej; men i alla fall är det utan twifwel en tapper sjöman. Låtom oss uppfylla hans önskan. Konungen inträdde i det tält, der Halvar låg döende. Tältet war fult af officerare, fom med djup rörelse betraktade den döende hjeltens ädla anletsdrag. Wid åsynen af Konungen spred sig ett tillfredsställande småleende öfwer hang ansigte. Kung Carl betraktade honom uppmärksamt; det tycktes uppgå ett ljus för honom, — Ni är? — fade Carl den 12:te, i det han närmade fig fången, i hwilfen Halvar läg. (Forts.)