Ty om de tröttna att solo wandra, Så bli de bittra, få luft att klandra, På yngre systrar de hämnas då Den mörka tid, de till mötes gå. Ja, — mången man, som tycks stolt betrakta Alt gmwinnofladder och det förakta, 3 största tysthet det gerna hör, Och, lita tyst, — det benäget för. På kafferep will förtalet wara, Ty der, bland systrarnas muntra skara, Der är han just i sitt element, Man sitter packade så förtroligt, Man syr och pratar och har så roligt, Man wet historier tusental, Och ferm är munnen och tungan hal. Ej kunna orden så noga wägas, Man blott citerar hwad man hört sägas, Och minns man orätt, hwem kan rå för Att man är glömsk, att man illa hör? För att få sagorna rätt famösa Man faller in i det skandalösa, Ju mera elakt, ju mer pikant, Dess mera roligt och intressant. På så sätt kringskäres mångens heder Och mångens ofärd man så bereder, Det är ju ej något odnt deri, Blott litet älskwärdt plaisanterie. Och hat och afund som alltid strida Med lömska wapen, wid deras sida Går jemt förtalet, ty der han har Af själsförwandter ett twillingpar. Och, Gud må nådligen fig förbarma! Hwad den beklaganswärd är den arma, Som är nog olycklig att till slut För detta klöfwerblad råka ut. Hwar liten swaghet förtalet wänder Till anfallswapen i sina händer, Ej finns en sak af få ringa wigt, Att den ej fyller uti en dikt. Som lejon åsnan kan presenteras, Blott hon i skymningen rätt placeras, Ty allt beror på hur saken wrids, På ljusets art som kring ämnet sprids. Wär eller fiende, — gör sak samma, Ty trolöshet är förtalets amma, Man håller männen ändå få kär, Fast man i hjertat en Judas är. Så går förtalet omkring på jorden, Förgiftar hjertan, förgiftar orden, Och hwart den swartalfen kosan styr All glädje wiker, all trefnad flyr; Men när han möter ett ädelt sinne, Som för det onda ej eger minne, Hwars öra icke besmittas kan, Hwem flyr då undan, — om icke han? Han då för godheten får ge wika, Det milda hjertat är starkt tillika, Det är mot ondskan på ständig wakt, Och segrar ofta med himmelsk makt. (H. N. 2) 3—