Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1861, sida 3

— Will man höra, huru i gamla Ser rige skipas rättwisa, utan afseende på person, utdraga wi följande ur tidningen Nrihetswannen: Hur olita under nuwarande rättstillstånd arbetare och maktegande tlasserna inför lagen hand: teras här i landet, fer man bland annat af sättet för fångbehandlingen. Adelgmannen von Schewen, dömd för förfaljfs ningsbrott till straffarbete på Vångholmen, har der njutit all möjlig begwäm lighet, fom lunnat förenas med förlu sten af friheten och har tillochmed fått göra besök ute i staden; och f. d. his radshöfdingen Centerwall äfwen häktad för förfalsfning och det af den swåraste art, då den träffar domstolens protokoller, lefwer ett komfortabelt lif, ide i fångrummen, utan i de högre embet8männens egna embetsrum, under vet hundratals fattiga arbetare, fom, dels tillföljd af wanwård i barndomen från samhällets sida, dels måhända till följd af werklig nöd, srestats att beträda brottets bana, behandlas med den itörfta stränghet och underkastas alla de umbäranden, fom en allwarlig fångbehandling fordrar. Hwarjehanda. Folkbewapningen ninner i Stockholm flera wänner od befordrare, oaktadt allt motständ, isonnerhet af trogheten och liknojdheten; lydligtwis börja afwen fruntimmer ifra för den goda saken; åtminstone har jag hört talas om en fru, fom förmått fin man att blifwa ffarp: skytt. Det aid till på följande satt: Namnda fru, en sardeles rast qwinna, fom skoter sitt hushall oh afwen sin man ppperligt, hemkom en förmiddag före Jul från en tara: wandring, hwarunder hon fått weta dagens mig: tiaaste nyheter. Warm af gåendet inträdde hon, mera blomstrande än wanliat, tilll sin man, som är skraddaremastare och holl på att ära till ett par byror. — Hwad nytt? frågade han och Mläppte ett ögonblick saxen. Godt nytt! jag mötte mår wan fällarmäfta: ren, han bad mig helsa dig od) bedja dig Poms ma genast i dag om taga mått ät honom till nya swarta fläder. Jaha, jag skall saga till åt Lundström! — Duger ide, kallarmastaren will tala med dig sjelf. Men jag begriver icke hwad du nu fått för infall, att icke gå sjelf. Du har hit: tills aldrig betrott din gefall; är du sjut : — Nära på; fer du, det är på det wiset, att Jag ej törs gå ut på gatan: löjtnanten fade ät Lundstrom, fom fit betaldt för sista rakningen, att jag klått till honom få groft, att han skulle klå mig igen. Sa, han fiwor på att han skulle passa på mig, afwen midt på ljusa da: gen midt på gatan. — Ar du få enfaldig, käre Niklas, att du tror slikt servt? Jcke törs lojtnanten göra ett få groft brott, gatufredsbrott! — Jo bewars, han är få fasligt arg; han har länge rytit och swurit öfwer art han icke är rädd för någonting; dessutom skulle det ite Po: sta mycket att piska mig; de der lejtnanterna, fom rappade uvp krambandlaren, fingo bara bota, od) den har har också god råd att slosa bort penningar. Jag fänner honom fom fas: liat ordhållia och är saker på att bli fönderpi: skad, om jag satter näfan utom min dörr. — Jag met ett godt råd, fade frun leende åt fin mans rädsla. — Hwad dä? — — J dag är sammankom för dem fom wilja bli skarpskyttar; du fall gå upp på denna fam: mankomst, hålla ett duktigt tal om ditt mod och din lust att slass mot fosterlandets fiender. mm — nn, röst förlorade fa i fnyftninnar