Alexander Dumas. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Hwarföre stöter du mig tillbaka, Jane? — Jag wet ide; det år ej jag, det är mina hänber. Stygga händer! Tag dem oc de ffola ej skjuta dig tillbafa. Elim tog dem oc öfwerhöljde dem med kyssar. Båda talade på en gång; de logo utan att weta hwarföre; de kallade hwarandra du, utan någon förs utgående öfwerenskommelse. — Hwarföre grymma, plågade du mig i går få mycket? — Jag wet icke. Jag flydde utan att jag wisste hwarför jag flydde. — Men sednare på aftonen, buru förhöll du dig då? — Jag mille pläga dia, fade Jane, men för art säga sanningen plågade jag mig fjelf och i natt har jag ej sofwit en blund. — 3 går frågade du Jane hwad det will säga att älsta., — Är detta att älska måtte det på en gång göra mycket ondt oc) mycket godt. — Nyckfulla barn! utropade Elim. — Elim, blif ide ond, då blir jag rädd för dig. Just fom du fom skyndade jag mig att gömma mig bafom bänken, på hwilken du fatt. Genom grenarna