Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1861, sida 3

——— — ————— Lennes röst förlorade fig i snyftningar. — Jag refer ej förrän jag bar begärt ett samtal med din far. Jag fåger honom allt. Och fom min sästmö sluter jag dig i afskedsstunden till mitt bröft. Noss war himmelen mörk. Se denna solstråle fom Gud stickar oss fom ett tröstande förebud. Ett sorgligt fmåleende drog fig kring Janes läppar. Yyftande fina ögon mot himmelen, fade de på en gång: — Gud är god! Det ringde till middagstimmen. Som wanligt, inträdde Jane och Elim genom hwar sin dörr. Bon Naarvaersen med händerna i i fidorna gaf Elim en fwersigt af affärernas gång, beråttande hwad ban köpt oc) hwad han fålt, samt ett deficit, fom han upptäckt för October månad, Quenzius, fom betraktade en tafla, thmwilfen före fällde en måltid, tummade vå fin näsa. i Slutligen intrådde fru Naarvaersen, hwars fins der ännu woro kolorerade af köfselden, då Quenzius ufropode: — Se här ba wi den skramlan Montane. — Store Gud, kapten Montane! utropade hugs modren. Hwad säger ni Quenzius? — Det är ett syndastraff, sade Naarvaersen. — Wärre ån ett syndasiraff! återtog bang hustru, det är wär ruin. — Jag hör heldre en trumma, och Gud skall weta att det ej finnes för mig något obehagligare ljud än det af en trumma. — Jag föredrager flugorna framför honom, förs säkrade fru Naarvaersen. (Fortf)