— Jag har ide det minsa inst att slass. Jag bror mig ife om det der skarpskytteriet. — BHor hwad jag sager, min gubbe lilla, du skall gora fom jag råder. Blir du skarpskvtt, sa ar det lika godt fom löjtrant, ingen skall toras rusa vå dig; begrirer Du ite det? Det kostar lifwet att flå en frigsman. — Kära du, få du talar; det skulle hindra min rorelse; ike har jag råd att forlora tiden jor deras friasofningar. — Prat; som bara skråddare törs du ju icke gå ut; det bindrar ju din rorelse warre. Gör som jag sager, blif skarpskytt min gubbe lilla, och jag skall tycka dubbelt få mycket om dia. Jag trafsade kusin Brita på torget; hon skröt for mig att hennes man war en ibland de ifri: gate skaroskyttarna od) att han kanske blir wald till korpral. Då fade jag, det är ite wardt att du kyckar dig få fasligt för det ty min man tanker ofta anmala fig i dag. Da slog bon mig i näfan med detia: ÄH! ingen straddare törs taga i warre wapen an nal oh far, allraminst din man, fom är en sådan kenk! Då swor jag på att hon skulle få spotta mig i synen, om ite du blefwe skarptkytt och en af be warsta till; hwad? skulle du icke wilja wara med om att förswara Stockholm, om Ryussarna komme hit delharvansts Kanste du skulle tyda om, att Kossackerna komme och tog mig från dig? Frun talade så ifrigt att skräddaren icke tor: des afbrota hennes men när hon slutat, forsökte han att angripa hennes swagalie sida, eller flar: kaste dvgd, hushallsaktighet, och fare: — Bcsinna, att man skall betala ut 40 rdr kontant för gevär! Det av för fort hals i kas: fan få här dags mid årets slut; om det ändå warit vå nyåret, få att jag kunnat få in nagot för 1 mina räkningar. Strunt fade frun, jag har af mina hus bånssenn ngar i år knogat ihop fa mydet, att jag fan låna dig den der lilla summan. — Det blir swarft för mig att betala igen, du met att jag har få for fruld till fladess handlaren. — Nå, så skanker jag dia de styfrarna, hlott jag genom dem fan få dig till — karl! Skräddacen man att loda fin kraftsulla hus firu, gjorde fig färdig att gå upp på fömman: komsten, men jnst fom han tog hatten hejdade ban, fig hastigt oh sade: Tänk om löjtnan: ten Mulle få fe mig och rusa vå mig! — Strunt! fade den modiga frun, det har jag redan tankt på; jag skall följa med Did, och han stall sakert icke nosa sla, då jag ar med. — Ack. du är Min goda enael! fade skrädda ren, gick, styddad uf fir hustru, upp till fal: larmastaren och tog matt oc sedan upo på sammankomsten för att bli skarpskyutt. Sedan bar han mott löjtnanten flera gånger — fom har helsat helt höfligt på skarpskytten.