Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1860, sida 3

grannrike Daumark är erlebiskopens lön 10,000) ror swenskt samtese andras 8,0000 swenskt, och söretomma dessa prelater i letamligt afseenre äfwenleres ganska wäilfödda, hwarföre de, lika litet jom wära, erinra om apostlarnas werltsbetanta för: satelser och inotigr yttre ffepuarer. Till hr Ana. Blanche har, under den 21 tennes, blifwit aflåten en tadfänelsesadress med 48 namnunderskrifter från medtemmar of det handeowerksivs tande borgerffapet i rebro, hwaruti une dertecknarne loforta hr B:s rifsdasgmane nawerksamhet och specielt tacka för ett hans, här nedan, anförande i borgares ståndet d. 11 Febr. beträffande ret handte werksidkande borgerskapets ställning. Wid föredragningen i borgareftåndet af statsutskottets utlåtande rörande ans slagen till 1:sta hufwudtiteln yttrade fis hr Blanche sålunda: Att yttersta sparsamhet med statens medel är landsortsreprefentanternas pros gram, det förmodar jag. Att det är Stockholms, det met jag. Måhända är bet ide de mera bemedlades, de rikares, de lyckliges; men det är ide heller å des ras wägnar jag här står. Det är icke i palatserna jag rälnar pluraliteten af mina walmän, jag har dem på de af lägsna malmarnes tomter. Andra ha sina särskildta intressen att bewaka; jag har mitt jag också, och det är fattigdomens stora intresse. Detta intresse har billiga anspråk: det begär endast att icke bli bragt till tiggarstafwen. Alltför måns ar sådana ha redan bliswit tillyxade. Stockholm har under ren förflutna fom maren bewittnat hurusom nära 700 borgare warit uppstämda till handelStolleginm för obetalta kronoutskylder och hurn flera förlorade fina borgerliga rättigheter. Har denna sorgliga tilldragelse ingen betydelse, ingen wigt? Uppwäxt bland handtwerksklasserna, lärde jag tis digt känna deras mödor och försakelser: jag har knappast ett barndomsminne, som ide är förenadt med fägens rassel och hammarens slag: jag trodde det hört till lifwets ordning att arbeta från 4 på morgonen till 8 eller 9 på awällen: förströelser och njutningar lände jag ice ens till namnet. Och likwäl war bandte werkarens ställning på den tiden bättre än nu. Man har talat om kriser, som köpmännen undergåätt och landtboerna hotad med; men ingen talar om handte werkarnes, åtminstone gör ingen något för att huaswala dem. Och likwäl fon man ej säga, att deras tillkommit genom öfwerdådigt lefnadssätt och milda börsspekulationer. De äro helt enkelt mars tyrer för en stor och framtidsgagnande reform. Jag menar handels-och nä ringsfribeten. Jngen stor reform går fram utan att i mer eller mindre mån taga fina steg på det närwarande fidar tets bekostnad. Det kan icke hjelpas, tet måste wara få. Wi måste arbeta för wåra efterkommande, liksom wåra fader arbetat för of. Det tillfommans res wälständ wäxer öfwer det förflutnas grifter, liksom löfwerket wäxer öfwer