ruinen. Om sag nu frägade tessa handts werkare, huruwira ve mille återgå till det gamla ffrå-tivånget, få skulle de med högst få undantag swara nej, ty deras begrepp om det rätta och tidsenliga är det enda man hos dem ej ännu lyckats rubba. De skola icke begära att återfå hwad de förlorat. De begära endaft att man ej tager ifrån vem det lilla de ännu ha qwar: att debetfedlarnag tyngd, ökad från riksdag till riksdag, ide helt och hållet trycker dem till jorden, och att samhället, fom blir allt dyrare och dy: rare, ide slutligen slukar kärnan med skalet. För att nu förekomma detta, finz nes intet annat medel än att först göra 5parsamheten med statens medel till en hufwurprincip och sedan owillkorligen och utan ringaste konsideration tillämpa dens samma, d. w. s. man måste göra raka motsatsen till hwad statsutskottet gjort. Detta utskott följer fparfamhetsprincis pen, när det reducerar utrikesministerns lön från 24,050 till 20,000 rdr, oaktadt denne, en af rikets högste embetsmän, Har, just till följd of sitt höga embete ren drygaste representationsskyldighet. Men principen lägaes helt och hållet ä sido, när utskottet gifwer årligen 36,000 ror åt en prins, fom säkerligen är enkel och anspräfslös nog att aldrig önska lemna privatlifwets sorglöshet och lugn. Det är en bagatelljumma, säger man. Men när sparsamheten skall gälla som princip, då finnas inga bagatellsummor, då är öret lika stort fom riksdalern, tur sentalet lita betydelsefullt som millionen. Det är på dessa grunder jag för min del nödgas motsätta mig det ökade an: slaget för prins Augnst oh päyrkar bi behällandet af det årliga anslag af de 10,000, som han hittills åtnjutit. Jag bar ide bjerta att för utgifter, fom ide owilkorligen äro nödwändiga, bortkasta folkets torftiga auld, som inför mina ögon immar af foltets swett och tårar.