Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1860, sida 3

och din mor bör rådfråga mig med, han säger, att grefwen år en karl, fom inte förtjenar wår Helena. Se det år det wigtigaste, och derföre önska wi, att du mille samtycka till wår önskan, och ge honom korgen. — Helena teg. Hon trode de, hennes hjerta skulle brista. Wolmand fade: Tilät, fåra swåger, att jag talar ensam med din dotter. — Ha, wid Gur, det må du gerna göra, swarade Smwends fen: Du har sjelf warit en far för henne. Men laga att du får flidan i godt humör, ty jag fan inte tåla att fe henne bedröfimad. Då Wolmand blef enfom med henne, tog ban henne i fina armar, och trydie henne till fitt bröst. Helena kaftade fig om hans hals och brast i häftig gråt. Åfwen Molmand funde ide återhäsla fina tårar. Åndtligen fare han djupt rörd: Tro mig, jag förstår dig, och delar Pin smärta. Jag sjelf har fånt, hwad det will såga ott älska och nödgas afstå från den älskude — Smwarföre fall jag det? frågade Helena, och slet fig lös ifrån honom: Du bar mitt öde i dina händer; hwarföre will du göra mig olvdliy? (Fortf.)