Norrländska Korrespondenten – 5 november 1859, sida 3

Au prygle soldaten. likväl Fortsara behandla densamma tom träl, Som slaf och den grofvaste brottsling. Jag vädjar till kungen, till ständerna oek, — Nog presterna ekola ge vika — Fast de i det längsta motsäga ändock, De alltid om mildhet predika, — Jag vädjar som sngdt är till kungen, Ahan Har lofvat att sky daa beh trygga hvar man, Då land han med lag ämnar hygga. 2 ——st. Den sanna vännen. (Efter H. Stein.) Fann du på vägen genom lifvet En vän, som trogen var och sann — Det är ett fynd ej allom gifvet — Men om en sådan vän du fann, Som dig i nöd ej öfverläter, Men med dig vill i faran gå, Som glädjens tårar med dig gråter, Men sorgens ock: — en vän alltså, Som du har pröfvat, som du känner, Tryck honom till ditt hjerta varmt, Ty vet att lifvet är på vänner, På riktigt sunna vänner armt! Hwarjcehanda: En Taskspclare. Wid den tiden, då den amerikanske here måltoren Andersson på längt når ide före wårswat sig den ryktdarhet, hwaraf han sedermera kommit i åtnjutande, reste han, såsom biträde tibjammana med en mydet skicklig fransysk tastirelate genom Frankris fes nordliga propmser, hwatest hang mår stare först wille göra Ng befant, för att sedermera med få myckt sterte framgång funna uppitråra to Patikc. Under tessa tesor anlande re båda en bog tll en liten ftod, hwilfen år mera beromd tör fina fås brifet ån fina innewånarts fonfsinne. J följd deruf, uprgingo trodkorlena inkomster till noll, och fortwislan arep de bära åf menityrarne, hwilka i allmänhet depenferas de lika mvdet fom de fingo in. Hwad mur att göro? — Ma sjal, uttorace Andersson, det stkall funna sagae, att wi ide en gång fått ersättning för wåra omfostnader. Jag har ret! Vär mig skrifwa en ajfisch tör vtterligore en t1eptessentation, och om detta progrum ide staffar ess fullt hus, få må ni falla mig den stör sta suskotre. Hr på! Rå enttägen begaran at de talfita och fontålffunde åffadare, fom bewistat wära teregående representattoner, harda wi bee slu:at att giswa det forwånande fonstsipcket att låta uret i Don forfans torn ögonblicligen flå få manga flog, fom begares at någon blund åskatarne. Wi emsetse få ledes i afton ett taltukt vubiicum. — Se så der; det serslär! — Men i Guds namn, huru skoll ni funna uppwlla detta löfte? — bv, det behöfwer ni ide befywmra er om! Ar jag ide en mårdig lärjunge af en stot tonnnar? Lat ung hållas. —ö . VUVöV