Norrländska Korrespondenten – 5 november 1859, sida 3

Sälunda började jag mitt lugna slollif, utan art fog under flera år blef urillsal le att i min minnesfolendet upptoga en enda wigrigare tillorogetse. Trädgården utgjorde min fotjusning och war det min första gläjge att ardeta dens sammo, isynnerhet fom min brädliga freppsyyddarnefade mig art deltaga i nte na kamroaters lekar. Många ötmwerloppg. stunder hade jag till min disposition. Jag odlode endast blommor; fom Carnforty war en nor botanist, hade jag mycken nyt ta af hand wälwilliga rås, och han ffånfe te mig både blomnerfrön oc plartor från fin trådgärd. Jag blef, i sanning, en for gunsting hos min larare. J början irode de jag att det war min siuklighet och flena froppokonstitumon, som driva honom till mig, ty olla plågor, all hjelplöeyet af hwirer fly det än wara måne wide te hans sympathier. Men snart uppfos do andra lifheter mellan ess. Jag bief bang följeslagare på vane många utflyge ter bland bergen (19 oaktadt min ofärdige bet kunde jag medeln en fåpp gå temli gen fort) då han urrsekle tara atter af moesa, ywilket war hans wurm den tiden. (Feris.)