Norrländska Korrespondenten – 17 september 1859, sida 2

nad til någonting, att skydda och bewara wära mer skliga och merborgerliga rtättige hetet. i 30. Bör ej en vå skäliga nusstankar håftaoe, men dock oskoltig person, ha en ersätimng fir fitt lidande, eller har staten werkligen rättighet, att förta en af sina medlemmar i armod ech förtwiflan, blott rerföre, att det jåg wiftånft ur? Wille någon af of, om wi ofrivviligt råfa att göra en aanan något ontt, undandraga of att, få midt wi lunna, ersarin stadan, trosta och hjelpa henom? N.j, i wisst icke. Men hwad år allmän (sg annat ån ett uttiyd af den alla.änna råttskänslan och en regel för, hwad man will, att folket skall anse för rätt och orätt? Om få år, får ej ben aumänna lagen wara sämre Å den lag, fom hwarje menniska bår i siit eget hjerta. — Wi rmenniskor äro ändå gunska frog äkäril. Om ett baåttre mand barn blu böfs tadt och sitter i ett par wackra tapersetate rum och åter god mat och går flarii ege a flåder och gör ungefär hwad det will, få, om det blir fritt, stär det der fom en mars tyr, man skrifwer vers och romaner om dess lidanden; man drar det i triuuuf; man ull hålsten afgurar det. — Men när en ostyldigt onklagad af fattig mans barn, fom sitter i fin cell och blott fer bimlahwaljwet och flård i fängdrägt, föreg som ett wildtjut til och från förhöret, blir funnen oslyldig, låta wi honom helt tyst och obemärlt smyga fig till sitt förstörda hem och der gråta utan wittnen. Wi icke ens bry of om hang widare öden, Han år glömd. Men om folket, hwars uppmärksamhet sprides åt tusen håll, glömmer den mindre lysande olydan och ide ger någon uppe rättelse åt den effuldige, då är det lagen, fom blott bar ett mål, allos lika rått, hwilken år slyldig att minnas och gifwa honom uppaåättelse. En prestmans anteckningar. En förursägelse. Håromdagen, under det jag genomblåds drade mina anteckningar, föllo mina ögon på en liven anefdot, fom jag upptednat för 29 år sedan. Anektoten år denna: Soumaten år 1630 wistades frorpririns sen Oscur på Haga med fin gemäl och fina treune jöner, prinsarne Carl, Gustaf och Oscar, of hwufa den äloste då endast war 4 år och några månader. (Prins August od peinsessan Cugenie woro ännu ej förta.) Det war helt sakert för prins sarnes full, som en temligen tolrif swärm af gossar från olifa skolor i hufvudfias den malt Hagaparken HU tummelplats för sina nöjen, bland hwilka det att lefa föl dater naturligtwis war det fom mest öfs wades och hwaruti man återfinner de fris gista anlagen hos wår nanon. Den glada ungdomen fmickrade sig med an bli bes mårkt af de fungliga barnen, hwilket och få lvckades. Knappast fick prins Carl från balfongen på det mera swåtäcka ån fors stätliga Haga flott fe den lilla bataljonen, som med fin major eller öswerste i spetsen AAA3iiii IT PR