marscherade fram på den öppna platsen framför slottet, gjorde halt och skyldrade gewår, forrän han gaf till ett rop af förtjusning, slog ihop händerna och med den hurtighet, fom redan mid den tiden fadrare öfat ån minskat fin eid, rufade ur slottet, swängande en liten sabel öjwer fit hbufwud, under det han vå fin granna käpphan flög fram mu truppen, hwilken rotoe trumman och fånfte fanan, såsom det en discipinerad trupp egnar oc ans står, når en kunglig person anlånter. Ef ter en liten stund trädde äfwen frouprins sen sjelf ur slottet ledande wid hwardera handen Gustaf och Ojcar. H. K. H. iäck. les taga den lilla bataljonen närmare i ögonsigte och tilltalade flera af de små fole daterna med sin wanliga älskwärdhet och mildhet. Längst dröjre han dock framför en gosse i första leder, hwillen genom flit wackra ausigte oc fin frimodigå blick utmärtte fig bland de öfriga. — Öwad heter du, min gosfe? frågas pe kronprinsen. — Jag heter dersamma fom erd höghet, jag beter Oscar jag med, swarade gossen, styldrande med fin viplöfa kolf; och mitt ullnamn år Breqwift, för få heter min: far, tillade han, odd min far är fromafas re och bor i Clara. — Nå, tycker du det år roligt att lefa soldat? frågade H. K. H., med walbehag betraftande den raska gossen. — Jawisst, men nog wore det roligare att få wara det på auwar, swarade den tillfrågade; jag har bedt pappa att få bli kadett, men pappa har inte råd och för resten år det bara adelesmäns söner, fom få bli frifudetter, oh det är orärt det, tyder jag. — Tocker du det? yttrade kronpriusen skrattande; nå Mwarföre will du få gerna bli soldar? — För att slåss för kung och land, men halst fer ers kunglig höghet, tv mauma talar allo få godt om erg fung ig hög: het... Jag skulle nog förswara ers funglig höghet, jag, och der vill sita blodgdroppen ... Så lange jag lefwer, lefwer ers kunglig högyet också, det år twarsälert som fer det. — Jag får wål se till att jag inte går miste om en så twårsäker förswarare, sade Kronprinsen med fortfarande munterhet, hwarefter han winkade till sig en kammarherre, som flod på något afnånd och fmwils ten han befallte art uppteckna den frifprås lige gossens hamn och bostad. Sedan H. K. H. widare befallt, av hela bataljonen skudle erhålla en extraförplågning i mandetmjölt och bakelse, aflägenade han sig med de yngre prinsarne. Men prins Carl stannade qwar, faire fig i spetsen för bataljonen och tumlade om påbstn fapphäst få långe en enda bit af den fanns i behåll. Bataljonen återmarscherorade til Stocholm, särdeles belåten med fin dag och Oscar Broqwist det ide mumst, hwilfen dessutom ar fin öfwer ste fame ma afton befordraded till löjtnant. Denna händelse i Hagaparken meddelades mig af ingen mindre notabilitet än den lilla bataljonens egen öfwerste, hwilken då tog privata lektioner hos mig i råfna