Norrländska Korrespondenten – 17 september 1859, sida 2

Förargad nedsteg kusken oc slog tre starka flag på porten. Endast echot swarade, och en gammal granngårdeng bund tjöt. douise roste till af rädt sla. Slutligen samlade hon alla fina frafz ter nedsteg ur wagnen och utropade. — Sypna! öppno! Det är jag. Ingen swarade. — Heliga jungfru! fade kusken med darrande röft, hwad will det här säga? Louise hade ide styrka att swara. Han klappade på änyo. Jngen swarade. — Jag är rädd, fade han och korssade fia. Under alt detta började ett doft buller att höras på långt bäll och facklors ffen syntes i mörkret. Bullret blef allt tydligare, ljusen närmade sig och Louise igenkände fin far, husets oc grannaärs darnes fotf, somåägenomsökte ffogen och de angränsande wägarna. — Det bar händt någon olyckn, An. ton! J himlens namn spring och fräga nägon. Emellertid hörde man hur folket frågar de hwarandra.