Norrländska Korrespondenten – 10 september 1859, sida 2

i —h—— — — förut uppfyllts ef modrens werksamhet och för henne wisade sig de tallösa omsorgerna och bekymren, som hädanefter stulle uppfylla hennes lif. — Jag skall aldrig förmå det! fade hon i det hon gret bittert och nedföll utan flyr fa i modrens flora ländstol. Ock likwåäl hwad war att göra? Fadren wanmäktiig att sysselsätta fig med den minsta affär. Brist på uppsigt fule snart införa oordning i huset. Köparnes uteblifwande skulle blifwa den naturliga följden af denna ordning. Och derefter bristen. Nej! Nej! Dessa olydor måäste förekommas! Ingen swagbet! Mod! Gudc skall beskydda henne! Han fal bafwa förbarmande med henne och hennes syskon! Ja: gen skall böra hennes böner för hennes moders stuld, fom han upplallat i sin him mel! Henres moder! DÅ hwarföre är hon ide der? Hwarföre har hon temnat fin dotter öfwergifwen och ollena i denna werlden? Swåningom öfwergick detta grymma minne i en mild och undergifwen sorgsen